12 Det anglosaxiska monopolet inomdisciplinen har förmodligen också fördröjt utforskandet av en sådan viktig fråga som de europeiska häxförföljelsernas ursprung. Till följd av språkliga barriärer har den internationella forskningen koncentrerat Intresset på Frankrike och Tyskland. Nackdelarna med en sådan godtycklig avgränsning har tydligt framgått under de senaste åren, då man kommit till klarhet över att det var i renässansens Italien, och inte i det medeltida Frankrike, som häxförföljelserna tog sin början. För nu ungefär tio år sedan komtvå historiker, en engelsk och en amerikansk, oberoende av varandra till slutsatsen, att den handfull källor vi har rörande franska häxprocesser under 1200- och 1300-talen samt och synnerligen var förfalskningar.^ Dessa avslöjanden har gett oss en ny kronologi för de stora häxförföljelserna. De inleds först på 1400-talet och sammanfaller således med den period som brukar kallas den tidigmoderna, och blir, som Robert Muchembled här nedan påpekar, i hög grad symptomatiska för denna. Hur nytt fenomenet var framgår av processen mot Jeanne d’Arc, som brändes i Normandie 1431. Hon rannsakades av en kyrkligt domstol för kätteri och vidskepelse, men inte för häxeri, trots att många inslag i hennes bekännelse skulle ha kunnat utnyttjas för att anklaga henne också för detta brott, men hennes domare hade tydligen ingen erfarenhet alls av sådana ting. Först tjugo år senare kom denna nya typ av förföljelser att introduceras i Normandie, när inkvisitionen genomförde en serie processer, bland vilka fanns den berömda mot Guillaume Adeline, teologiprofessor vid Sorbonne, som i predikstolen framfört den kätterska meningen att häxor inte fanns.' Under de senaste tio åren har alltså studiet av de europeiska häxförföljelserna genomgått en revolution i två avseenden: kronologiskt, så att vi nu måste betrakta deminte somett medeltida fenomen utan som ett problem hörande till renässansens historia; geografiskt, i det att Norditalien har blivit centrumoch Centraleuropa epicentrumför en innovation inom straffrätten, vars spridning vi skall beröra längre fram. En tredje större förändring hade inträffat redan mot slutet av 1960-talet genomden lyckliga föreningen av historisk och socialantropologisk metod. Ännu för Rossell Hope Robbins, som 1959 sammanfattade det dåvarande forskningsläget, förblev häxväsendet i grunden obegripligt: ”den chockerande mardrömmen, det gräsligaste brottet och den fulaste skamfläcken i Västerlandets historia, utplånandet av allt vad homo sapiens^ den rationella människan, någonsin har stått för.”' Ett stort framsteg gjordes 1967, då Hugh Trevor-Roper publicerade sin berömda essä The European Witch-craze, där han för första gången försökte placera in fenomenet i ett brett historiskt sammanhang och också för första gången påpekade, att ”häxhysterin” hade sin egen rationalitet. Trevor-Roper in- ■ Norman Cohn, Europe’s Inner Demons, 2 uppl (St. Albans 1976), kap 7; Richard Kieckhefer, European Witch Trials: Their Foundation in Popular and Learned Culture, 1300-1500 (Berkeley 1976), kap 2. Cohn, s 230. ■* Rossell Hope Robbins, The Encyclopedia of Witchcraft and Demonology (London 1960), s 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=