155 Många som forskat i de kontinentala häxprocesserna har ifrågasatt värdet av en transkulturell jämförelse mellan primitiva samhällen och Europa i tidig modern tid. H C Erik Midelfort anser t ex, att ”femton- och sextonhundratalens Europa knappast kan jämföras med vår tids primitivasamhällen. Redan kort efter medeltidens slut uppvisar Europa en serie parallella vägar i riktning mot högre social status, högre läskunnighet, en ytterligt mångfacetterad men ändå enhetlig religiös profil, ett typiskt ’västligt’ familjemönster samt en grad av industriell utveckling somutesluter alla jämförelser med dagens primitiva samhällen. E William Monter är skarpare: ”Jag tänker inte försöka gå utanför Europa för att få framkomparativt material ... eftersomjag är övertygad omatt sådana utflykter är meningslösa för förståelsen av det kontinentaleuropeiska häxväsendet. ... När allt kommer omkring ger oss den utomvästliga socialantroplogin nycklar, som inte passar i europeiska lås. Dessa kommentarer syftade direkt eller indirekt på arbeten av Keith Thomas och Alan Macfarlane, som utnyttjade forskningar inom afrikansk antropologi för att hitta nycklar till tolkningen av häxväsendet på bynivå i 1500- och 1600talets England.'^ Sådana forskare, somarbetat med kontinentalt material, där ett enkelt sociologiskt mönster av anklagelser visade sig otillräckligt för att förklara förföljelserna, innehållet i anklagelserna och i de bekännelser och domar som var resultatet av en organiserad jakt på misstänkta medelemmar av Satans oräkneliga armé, - dessa forskare drog slutsatsen, att skillnaderna mellan afrikanskt och europeiskt häxväsen inte bara var en fråga om grad utan om själva arten, och att varje sådant försök till transkulturella jämförelser, åtminstone vad gällde kontinenten, från början var misslyckade. Särskilt besvärande var det, att sådana jämförelser uteslöt, att man tog hänsyn till hela den kristna kontexten, framför allts kyrkans självpåtagna kamp mot kätteriet, samt den roll somspelades av de specialiserade repressiva institutionerna, från de världsliga domstolarna till inkvisitionen. Inget av dessa element fanns i den afrikanska miljön; deras betydelse på den europeiska kontinenten medför, att varje likhet mellan afrikanska och europeiska häxföreställningar i bästa fall är ytliga, i de flesta direkt missvisande. »16 H. c. Erik Midelfort, Witch Hunting in Southu'estern Germany, 1562—1684: the social ami intellectual foundations (Stanford 1972), s 4. E. WilliamMonter, Witchcraft in France and Switzerland: the Borderlands during the Reformation (Ithaca and London 1976), ss 10-11. Alan Macfarlane, Witchcraft in Tudor and Stuart England: a regional and comparative study (London 1970); Keith Thomas, Religion and the Decline of Magic (London 1971). Thomas tycks motivera sin inriktning på likheterna mellan engelskt och afrikanskt häxväsen genomsitt påpekande att ”på 1500- och 1600-talen var England ännu ett förindustriellt samhälle och många av dess väsentliga drag har stora likheter med dem vi i dag finner i ’underutvecklade’ områden” (s 3). Man behöver bara fråga sig, omSkottland och länderna pä kontinenten var mindre förindustriella för att inse, att likheterna måste förklaras på annat sätt. Macfarlane har sedermera reviderat sin uppfattning och försökt analysera särdragen i det engelska samhället i deras europeiska sammanhang: se The Origins of English Individualism: thefamily, property and social transition (Oxford 1978), s 1-2 och passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=