154 vardagshäxan bilden av den man inte skulle vilja ha som granne, och många impopulära människor har egenskaper som tillskrivs häxorna. Antropologiska häxstudier ha tenderat att koncentrera sig på anklagelserna av det enkla skälet att de är observerbara och åtkomliga för sociologisk analys; men så snart grundarbetet har gjorts - när man ser vem som anklagar vem för vad, i vilka sammanhang, och vad som sedan händer - dyker tolkningsproblemet upp på nytt. Två analysvägar har särskilt uppmärksammats. Å ena sidan granskar man häxföreställningarna som en del av samhällets totala trosstruktur, och man försöker förklara i vad mån och av vilka skäl häxtron utgör en formav theodicé. Å andra sidan han häxforskare försökt kartlägga anklagelsernas sociologi genomatt iaktta deras mönster i relation till samhällets sociala struktur. Ett svar på frågan ”Varför blev B anklagad av A?” eller ”Varför tenderar personer somA anklaga personer somB?” skulle utgöra början till en förståelse av varför människor i dessa samhällen överhuvudtaget anklagar varandra för häxeri.'^ De två metoderna, och de två aspekterna av häxtron, kompletterar tydligen varandra. För att en individuell anklagelse skall bli meningsfull måste det finnas en kollektiv föreställning omhäxor och deras makt. Det är i den meningen Mo- «12 nica Wilson talar om häxföreställningarna som ”de standardiserade mardrömmarna hos en w 14 Och oavsett förhållandet i ett givet samhälle mellan natthäxorna och vardagshäxorna, eller mellan den kollektiva föreställningen och den sorts människor som faktiskt blir anklagade, hålls häxtron vid liv och får mening genom att man tror på ’verkliga’ vardagshäxor och deras aktiviteter inuti samhället. grupp . III Att betrakta de västeuropeiska häxbekännelserna som en tillförlitlig återspegling av häxföreställningarna, och att göra det i ett underförstått transkulturellt perspektiv, är att ta två problematiska ting för givna. I ljuset av den etablerade uppfattningen om framväxten av den europeiska rationalismen torde det av de två problemkomplexen som rör förhållandet mellan trosföreställningar (jämte praxis) och bekännelser vara det viktigaste. På det synes hänga vilken tilltro vi kan ge källorna, som nästan alla har producerats, inte av häxorna, utan av häxförföljarna. Men det är kanske ändå mest fruktbart att för ögonblicket lämna åt sidan de problem som rör källornas trovärdighet och häxväsendet empiriska verklighet, och koncentrera oss på det som följer av ett transkulturellt studium av häxväsendet. Mair, s 43. Om anklagelsernas sociologi se Mary Douglas (ed.), Witchcraft Confessions ami Accusations (London 1970), särskilt utgivarens förord. Monica Wilson, ’Witch Beliefs and Social Structure.’ AmericanJournal of Sociology 56 (1951), ss 307-13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=