153 II I många primitiva samhällen har man väl utvecklade föreställningar om häxors natur, och man är ofta c^cksä villig att redovisa dem för den antropologiske forskaren.Häxgestalten representerar ondskans övernaturliga krafter och olyckans orsaker." Tron pä existensen av häxor och deras makt är pä det sättet en del av ett vidare system av religiösa föreställningar, till stor del pä samma sätt som tron pä Djävulen och hans makt är en del av det kristna trossystemet. Häxornas attribut och beteenden skiljer ut dem frän det vanliga mänskliga samhället, och häxornas värld består ofta av en systematisk struktur av negationer, en negativ spegelbild {inversion) av den värld, där människorna som har denna tro lever. Häxornas omfattande attribut behöver emellertid vanligen inte tjäna som vägledning för ens handlande, när man tror att man har blivit förhäxad. Den skadade frågar inte ”Vemhar uppträtt som en häxa?” utan ”Vemkan önska mig ont?” Han följer en fastlagd procedur för att identifiera den misstänkta, tar ofta vägledning av ”orakel” eller häxletare, framför sin anklagelse och sätter igäng samhällets väl etablerade procedurer (vattenprov etc) som tillämpas vid fall av misstänkt häxeri. Dessa procedurer är vanligen sädana, att åtgärder mot den misstänkta vidtas bara omanklagelsen allmänt anses ha fog för sig. Sedan denna väl har uttalats är det i sista hand förhållandet mellan den misstänkta och offret, det som alla känner till, snarare än förekomsten av häxliknande attribut hos den misstänkta, som avgör vad som skall hända med henne. Denna synbara motsägelse är snarare en fråga om betoning och återspeglar häxtrons dubbla funktion. Pä en nivå utgör dessa föreställning en sorts theodicé, en förklaring av det ondas existens. Man tänker pä häxorna somett kollektiv: de är samhällets fiender och som sådana förkroppsligar de allt som i det samhållet anses vara anti-socialt. Pä den andra nivän är häxorna verkligt anti-sociala individer närvarande inuti samhället. De är verkliga eller potentiella fiender till individer och deras socialt sönderbrytande ondska utgör (förutsatt att anklagelsen om häxeri kan upprätthållas) en plausibel förklaring till individuella olyck¬ or. I några samhällen iakttar man denna skillnad genom att förutsätta existensen av tvä olika sorters häxor: natthäxan, som är egenartad, osannolik, den samhällsfientliga ondskan förkroppsligad, fiende till samhället som helhet; vardagshäxan, vars attribut är mer ’normala’, somfinns inuti samhället och vars fiender är individer. ”Precis som natthäxan förkroppsligar allt det otänkbart onda sä är Detaljerade referenser till den antropologiska litteraturen faller utanför ramen liär. Den bästa introduktionen ör otvivelaktigt fortfarande Lucy Mair, Witchcraft (London 1969). " Det vore egentligen mer korrekt att definiera häxor som individer, vilka anses ha förmågan att åstadkomma ont och/eller gott med övernaturliga medel. Distinktionen mellan de två aspekterna av deras makt är analytisk och inte klart iakttagen i många häxtroende samhällen. Medan lokalstudier måste ta hänsyn till detta, bör man i en komparativ analys kunna bortse frän denna potentiella dubbeltydighet i deras övernaturliga förmåga.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=