152 strakta negation, projicerad in i en annan-värld och åskådliggjord genom de nattliga skändligheter, som bedrivs på avlägsna bergstoppar eller andra ödsliga platser. Denna motsättning etablerar och förstärker det moraliska samfundets gränser. För det andra finns det en dubbel motsättning mellan \vixa.r\sfjärmande från det moraliska samfundet genomsitt avfall och hennes återinsättande^ sedan hon förvandlats i sabbaten, i det verkliga samhället, nu försedd med sin onda förmåga att skada. Ett verkligt samhälle som hotas genom ondskefulla häxors handlingar är möjligt bara om individerna har satt sig upp mot det moraliska samfundet och genom avfall blivit häxor. Men häxor är möjliga bara därför att det utanför och i motsättning till det moraliska samfundet existerar en hotfull anti-värld, vars medlemmar tillskrivs förmågan och viljan att göra skada. Tvetydigheten hos häxan, som synbarligen förblir en medlemav samhället men i realiteten tillhör en anti-värld som hotar och förnekar det, understryks av hennes fysiska och andliga avfall och genom hennes upprepade bruk av övernaturliga medel för att skada sma grannar. Hennes egendomliga färdsätt tdl och från sabbaten har gjorts nödvändigt genom den absoluta åtskillnaden och motsättningen mellan det moraliska samfundet och denna anti-värld. Häxans flykt är ett uttryck för att hon i sin person kombinerar två kontradiktoriska och oförenliga existensformer; bara genomonaturliga och extraordinära metoder kan dessa två världar bindas samman i tid och rum. Häxgestalten står mitt emellan det moraliska samfundet och dess abstrakta negation (sabbaten) och mellan samma moraliska samfund och dess konkreta negation (existensen av rnaleficium). Hennes relation till det moraliska samfundet bestäms genom hennes avfall, somär en nödvändig förutsättning för hennes deltagande i sabbaten och för hennes skadliga handlingar. Samtidigt bestäms hennes relation till det verkliga samhället genom skadegörelsen, som är möjlig bara därför att hon till följd av sitt avfall har deltagit i sabbaten. Samhället kan befrias från det onda bara omdet verkliga samhället bringas i överensstämmelse med det moraliska samfundet; och det förutsätter att häxan avlägsnas från samhållet, att hennes avfall leder till sin logiska slutpunkt. Förutan häxor skulle anti-världen och sabbaten avskiljas från denna världens samhällen, sominte längre skulle hotas av fiender inifrån. Detta ömsesidiga beroende av de tre elementen i den begreppsliga strukturen för oss en bit på vägen mot en förklaring av uniformiteten i tid och rumhos de europeiska häxbekännelserna. Men såvida vi mte antar, att dessa tre element definierar alla häxföreställningar - och i ett transkulturellt perspektiv är det uppenbarligen inte fallet - befinner vi oss ännu långt borta från en förklaring av den särskilda formsom antogs av de västeuropeiska häxföreställningarna sådana de framträder i bekännelserna under perioden från 1400- till 1600-talet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=