1. Inledning Bengt Ankarloo och Gustav Henningsen Studiet av det europeiska häxväsendet under tidig modern tid har i stor utsträckning varit en domän för engelska och amerikanska forskare. Detta har påverkat vår allmänna förståelse för och formulering av problemen. En del av frågorna i den pågående debatten är helt enkelt felställda och måste omdefinieras, eftersom de har förts fram från en ensidig, anglosaxisk utgångspunkt. Så har till exempel den transkulturella metod som introducerats av de två engelska historikerna Alan Macfarlane och Keith Thomas lett till en diskussion omhurvida det historiska håxväsendet i Europa kan jåmföras med det i dagens Afrika. Som Robert RoTvliifid kommer att visa längre fram i denna volym ligger det problematiska snarare i att Macfarlane och Thomas utnyttjade antropologiska afrikastudier som modeller för att tolka trolldomen på bynivå i 1500- och 1600-talens Essex. ”Båda författarna tycks ha letts på villovägar av de obestridliga likheterna mellan den allmänna situationen i de afrikanska samhällena, där häxtron fanns, och det som i det europeiska sammanhanget är ett problematiskt specialfall”, konstaterar Rowland. Engelska häxor flög inte, de for inte till sabbaten, cfe hade inte samlag med djävulen och de festade inte på köttet från mördade småbarn. Det som g)orde jämförelsen näraliggande var, summerar han, att ”nästan alla de drag som skiljer europeiskt från afrikanskt häxväsen saknades i England.” Detta leder direkt över till en annan fråga: de så kallade säregenheterna i engelskt häxväsen. Det är uppenbart att detta starkt skilde sig från cfen kontinentala traditionen. Men England var inget enastående fall. Det mesta av det somhittills har identifierats som säreget för engelskt häxväsen, måste från och med nu betraktas somkarakteristiskt för stora delar av norra Europa, vilket kommer att framgå av bidragen i del 3 av denna volym. Med andra ord, generationer av engelska forskare, som studerat fallet England, har utan att veta det jämfört centrala med perifera varianter av ett i det närmaste allmänt europeiskt fenomen. De engelska ”säregenheterna” kan dessutom utvidgas till att omfatta processerna från de flesta lägre domstolar också på kontinenten, där de anklagade bara rannsakades för magisk skadegörelse, maleficium, men inte fick några frågor med demonologisk innebörd från sina domare.' ' Jtr tör Frankrike Robert Muchembled, La sorciére au village XVe au XVIIIe siecle (Paris 1979), kap 3 ”La sorcellerie dans la société paysanne” samt Robbin Briggs, ”Witchcraft and Popular Menatality in Lorraine, 1580-1630” in Brian Vickers (ed). Occult and Scientific Mentalities (Cambridge 1984); för Danmark och Spanien Gustav Henningsen, The European Witch-Persecution (Köbenhavn 1973).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=