143 serna tidigt: detta berodde troligen på städernas viktiga roll, den tidiga integrationen på landsbygden, den rättsliga partikularismen och framför allt det faktum, att demonologin inte rimmade med elitens mentalitet. Ur den synvinkeln bör fallet Sverige noga granskas. Vi kan lägga märke till att bruket av tortyr där var begränsat och att processerna inte spred sig till de sydligare provinserna, där de socioekonomiska förändringarna måhända var mer djupgående än på andra håll. Det återstår att se om de bättre bemedlade bönderna spelade någon viktig roll.”*^ I de fall den uppifrån spridda demonologiska doktrinen inte togs i bruk av nitiska ämbetsmän eller välkomnades av lokala bondpatroner, kunde häxförföljelser visserligen blossa upp, men de tynade lika snabbt bort igen. I vissa regioner, där de magiska föreställningarna var lika vanliga som på andra håll, blev ändå avrättningarna få, därför att landsbygdens jämvikt inte stördes av demografiska och ekonomiska förändringar. Distriktet Gévaudan, som studerats av Élisabeth Claviere och Pierre Lamaison, förblev ända in i 1800-talet ett bondesamhället baserat på våld. Jämviktsförskjutningar korrigerades genomprivata hämndeakter; hemliga uppgörelser föredrogs framför domstolsprocesser; samhället misstrodde omvärlden och skyddade sig mot den.'** Artois på 1600-talet var på samma sätt slutet i sig själv och man förskonades där liksomi andra liknande regioner från hundratals häxbål. Häxorna föll offer för de västerländska elitklassernas demonologiska tvångsföreställningar, men också för det förhållandet att deras grannar övergav principen om privat vedergällning och i stället sökte sin plats i en värld med lag och ordning. Dessa lantliga stormäns ’förräderi’, somtog sig andra uttryck på andra håll, bestod i deras fall av att man övergav en arkaisk och magisk kultur buren och spridd av kvinnorna. Attraherade av de ’moderna’ krafter som verkade i städerna och i rikets centrum, sökte dessa lokala stormän sin tillflykt i lagen, när de ville frigöra sig från de band som ännu fjättrade dem, och begagnade sig av rädslan för straffaktioner, när de sökte hålla massorna i schack och hindra de trollkarlar, som planerade deras undergång. Med ett ord, de tillgrep nya metoder för att säkra sin sociala dominans. I denna mening var jakten på häxorna ett tecken på en tvåfaldig kris. För det första den medeltida statens och den enhetliga kristenhetens kris, som smärtsamt födde nya lösningar: absolutismen, motreformationen, den protestantiska republiken i Holland, den kalvinska teokratin osv. För det andra en kris för landsbygden, som mer eller mindre motvilligt fick ta på sig en modernisering; underkasta sig en mer omedelbar och bjudande makt än tidigare; plötsligt föreskriven att uppge sma ’vidskepelser’, sina våldsamma vanor, hela strukturen För D.inm.irk, Sverige och Nederländern.r se noterna 4, 13 och 39 ovan. I*. Claverie och P. I.amaison, L'impossihic mariagc. Violence et pareute en Gévaudan, I7:c, 18:e et I9:e siccles (Paris 1982), ss 260, 265-70, 301.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=