141 nan och dess jurister upprätthöll samma standard somi Flandern och Hainault. Och ändå liknar historien omdess häxförföljelser den i Förenade Nederländerna, med vilka man inte hade någonting gemensamt efter 1579. Den enda möjliga förklaringen i detta fall är att bondesamfundet i Artois mestadels var motståndare till lagliga processer: de höll segt fast vid principen omprivat hämnd, vilket ledde till otaliga våldshandlingar. Man avslöjade säkerligen lika många häxor mitt ibland sig som man gjorde i angränsande regioner, men föredrog att göra upp med dem utanför domstolarna. Denna djupa misstro mot rättssystemet framgår av (1) frånvaron av ’epidemiska’ förföljelser utom i ett par fall i jurisdiktionen Oisy i östra Artois nära Bouchain; (2) att de anklagade sällan angav andra; och (3) att bykollektiven aldrig framträdde med begäran till myndigheterna om domstolsaktioner mot häxorna."*^ Kort sagt tycks Artois ha varit ’slutet’ för utvidgandet av den offentliga rättvisan till landsbygden, medan Flandern och Flainault var mycket mera ’öppna’. Det bör här noteras, att de lokala sedvänjorna i Artois i allmänhet förpliktade föräldrarna att låta sin egendom gå i arv bara på manssidan, medan i Flandern arvsrätten var hka. Sedan krigshandlingarna upphört i början av 1600-talet, skedde en befolkningstillväxt i båda regionerna; den bidrog till att öka spänningarna inomfamiljerna och att öka gapet mellan de välbärgade bönderna och den stora massan. Vi kan anta, att effekterna av denna utveckling varierade beroende på familjestrukturernas fasthet och församlingarnas möjligheter att avstänga sig från omvärlden. I båda dessa avseenden tycks enigheten ha varit mycket skörare i Flandern än i Artois. Ställda inför nya förhållanden tycks de flamländska bönderna ha lyckats bibehålla jämvikten i sitt samhälle bara genom att i ökad utsträckning begagna sig av lagen både mot häxor och 1 ännu högre grad mot var och en som kunde uppfattas som ett hot."*’ Enligt min mening var häxförföljelserna inte ett resultat av krig eller inrikes oroligheter utan förknippade med perioder av snabb demografisk utveckling och ekonomisk förändring. Dessa faktorer skapade ett ferment av social differentiering i byarna, särskilt där paupensenngen påskyndades genom lokala arvssedvänjor som i Normandie och Flandern med sina egalitära system. Förändringarna gynnade oftast de bättre bemedlade, och de klyftor som uppstod skapade avund och sociala spänningar. De sämst lottade reagerade med öppet hot eller hämnades med ’magiska’ metoder, somde av allt att döma själva tog på allvar. Detta gav i sin tur stöd för anklagelserna mot trollkarlar och häxor, som påstods ha förgjort sina grannar, dödat deras boskap eller förorsakat missväxt. Exemplet Cambrésis visar, att de trolldomsmisstänkta visserligen inte var några fattiglappar eller lösdrivare men väl tillhörde den talrika gruppen av småbönder, medan de som anklagade dem var mer välmående eller rentav rika; några stod under lokala stormäns beskydd. Muchemblcd, Coniportements..., k.ip 9. Ibid; även kap 2 ocb 6. Mucbembled, ”Sorcieres du C.imbrcsis...”, ss 201-10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=