140 Politiska och rättsliga former är inte hela historien. Inte alla enväldiga stater förföljde häxor med samma intensitet; å andra sidan var förföljelserna starka i de protestantiska länderna, fast där kan enligt min mening två olika typer urskiljas. De stater som Geneve och Skottland, där den politiska och religiösa makten samlades i hierarkisk form, förföljde mer hänsynslöst än de, där maktfördelningen var mera diffus.Undantag kan anföras, men jag tror att det finns ett samband mellan antalet avrättade häxor och styrkan i den process, varigenom befolkningen drogs in under politisk och administrativ kontroll. Dragkampen mellan stater med olika religion som i sydvästra Tyskland har också spelat en roll.'*' Förföljarnas nit kunde vara ännu större. Väl kända ämbetsmän som Pierre de Lancre, eller okända som Charles vad der Camere, länsman i Bouchain omkring 1610, var personligen ansvariga för dussintals eller hundratals avrättningar. Deras aktioner måste förstås ske inomlagens ramar för att få stöd från högre myndigheter och sanktion i det rättsliga systemet. Detta för oss tillbaka till vårt tidigare tema, eftersom blodtörstiga domare inte kunde hålla på i längden om inte deras handlingar överensstämde med behoven och kraven i det samhälle de tillhörde. Det var fallet i England under dess första revolution, när häxbålen var många och avspeglade en period av kris. Å andra sidan var det svårt för skeptiker att få sina idéer accepterade utom i områden, där häxförföljelser saknade djupare rötter i samhället, som i de Förenade Nederländerna under 1600-talet. Allt detta kan på sin höjd förklara fenomenets existens. Dess intensitet och varaktighet berodde till en del på ämbetsmännens ansträngningar, men ännu mer på reaktionerna bland bönderna själva. Jag har beskrivit effekterna av den våg av fruktan somsvepte över landsbygden, när den myt sompådyvlats den av samhällets övre skikt gavs synlig form genom de oavlåtliga avrättningarna. Somliga bönder reagerade på traditionellt sätt genom att identifiera de grannar som bedrev trolldom, driva dem ut ur byn eller utöva annan summarisk justis. Andra angav de påstådda skadegörarna inför domstol, eller vanligare, samlades i hopar för att vittna mot dem som var föremål för folkets misstankar. Nyckelfrågan är: varför handlade bönderna i den senare kategorien så som de gjorde? Hur kom det sig att en del av bondesamhället föredrog att göra sig av med trollkarlar och häxor genom att utnyttja rättssystemet snarare än genomprivat hämnd? I Spanska Nederländerna definierades satansmyten mycke tydligt genom ordinantierna från 1592 och 1606, men de häxförföljelser som vidtog varierade mycket i intensitet från provins till provins. I Artois, längst bort från Flandern och Hainault, var förföljelserna måttliga och kortlivade: på det hela taget upphörde de 1620. Artois var till tre fjärdedelar landsbygd och mycket få av invånarna var bekännande protestanter; det var lojalt mot den spanska kroE.W. Monter, Witchcraft in France and Su'itzerland. The Borderlands during the Reformation (Ithaca 1976); C. Lamer, Enemies of God. The Witch-hunt in Scotland (London 1981). ■" Mideltort, a a.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=