137 gjorde sig skyldiga till onda tankar: omkring 1610 tog befallningsmannen i Bouchain på sig detta hemska uppdrag. Men sådana aktioner var knappast acceptabla och satte hela samhällets framtid i fara; följaktligen dämpades hans ämbetsmannanit genc^m en furstlig order. De regler som därvid infördes var avsedda att förhindra att regionen avfolkades. De efterbildades i flera andra stater. En effekt var att öka skolväsendets roll i uppfostran av nya barnkullar och framför allt i att minska mödrarnas onda inflytande. Myndigheternas grymhet mot kvinnorna var alltså inte bara en fråga om virulent antifeminism: den var också ett sätt att kasta ansvaret för diabolismen på det svagare könet och undvika de förödande resultaten av en alltför strikt tillämpning av cfen förfärliga idén om ärftlig trollkunnighet. Med få undantag föll mallens maleficarum (häxhammaren) ned på häxorna men skonade deras barn. Eller ännu hellre: förföljarna litade till barnen, som vittnade mot sina mödrar, ibland i stor skala: tusentals gjorde det i massförföljelserna 1670 runt sjön Siljan i Sverige.I sådana fall lyckades demonologen förmå de unga att ta avstånd från sina ovärdiga mödrar för deras häxeri. De mödrar som benådades fick en skarp varning att inte bete sig somde andra: med andra ord skulle de i fortsättningen avvisa som djävulska och olagliga alla de vanor och föreställningar som de dittills delat med andra bondkvmnor och som de lärt sina barn. Bland de mångahanda ’vidskepelser’ och ’läsningar’ som detaljerat beskrivs i protokollen hittar vi otaliga magiska formler som syftar till att påverka händelser med anknytning till egendom, anseende och sociala relationer. Med många variationer mellan olika länder och regioner är dessa idéer grundelementen i den äkta folkliga trolldomen och återfinns överallt, inklusive länder som Englantf och Danmark, där djävulen aldrig riktigt kom in i bilden och där häxsabbaten spelade en undanskymd roll. Här kan vi verkligen tala omstrukturer med gdtighet över hela Europa, härledda ur förkristna religioner och gradvis modifierade av mer än tusen år av kristendom: med andra ord en synkretism stadd i ständig utveckling, där det är svårt att urskilja de konstituerande elementen, men somär av annan karaktär än den renade monoteism, som demonologerna tog som sin modell. Ett av detta systems främsta kännetecken är att det möjliggör för män och kvinnor att tro på sin förmåga att påverka det egna ödet genom riter, med hjälp av spåmän och trollkarlar av alla slag, eller för den delen genomböner till statyer, helgonreliker och så vidare. För dem med tillgång till sådana metoder utgjorde de kristna tecknen och symbolerna bara en förstärkning, så att - som en 1900-talshistoriker har framställt det - det heliga och profana utan svårighet blandar sig med varandra. Föredrog inte de danska trollkarlarna att hålla till i kyrkorna, när de förberedde sina onda gärningar?'^' På samma sätt beskrivs Benigne Morand, en bybo från distriktet Gray i Burgund, som kunnig i bruket av ”tecken och läsningar, så att han i kyrkan i (sin hemby) Scey långfredagen sistAnkarloo, ned.in k.ip. 12. Johansen, nedan kap. 14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=