136 hemvägen ledde fylleri och heta känslor ofta till nattliga uppträden som ingalunda var någon barnlek, vilket framgår av de hundratals benådningsbrev som utfärdats åt sådana som begått dråp vid dessa tillfällen. Omsöndagarna och på de stora helgerna som midsommar dansade man efter solnedgången i byarna och ute i omgivningarna. Processioner och pilgrimståg gav också förevändning för förlustelser. Pieter Aertsens Pilgrimers återresa, målad före 1575, åter ger en scen med dans, musik, lekar och älskog.'^ Det är visserligen ännu ljusan dag, men sannolikt kommer det roliga att fortsätta också efter mörkrets inbrott. Detta bekräftas av andra källor, även från motreformationens höjdpunkt. Vi läser omett följe i Beaune-regionen, somden 2 oktober 1622 var på väg hem från ett bröllop. De stannade v'id en kvarn ett bösshåll från en viss by och började dansa klockan två på natten.Skulle inte en demonolog här ha trott sig se en häxsabbat i stället för en vanlig bondefest? Häxprocesserna inehåller anklagelser som visar på en tydlig önskan omatt få slut på sådana förlustelser omnatten, ja till och med på dagen. Ju mer hårdnackat bönderna slog vakt omsina sedvänjor, desto mer diaboliska föreföll de myndigheterna. 1613 blev en ung man från Récourt i distriktet Oisy i Artois anklagad för att ha deltagit i en sabbat ”med en gul pipa, som han visslade på.” Behöver vi se detta som någonting annat än ett gäng uppsluppna ungdomar och musikanter? Detta så mycket mer somett furstligt dekret från 1609—10 med förbud för ungdomen att dansa i byarna var gällande i regionen liksom på andra håll i Spanska Nederländerna; dryga böter för brott häremot utdömdes i Arras, dit Récourt hörde.'** Här gavs eftertr\"ck åt en föga accepterad lagstiftning genom att häxprocesserna befolkade natten med demoner, så att ungdomen och andra skulle avstå från sina invanda nöjen. Länken mellan kvinnor och trolldom- ett gigantiskt tema som jag bara skall beröra konturerna av — är förbunden med samma hårda beslutsamhet att utrota alla bondesamhällets ’ovanor’ och ’vidskepelser’. Jag har på annat håll beskrivit bondkvinnans betydelse för överförandet och bevarandet av den folkliga kulturen.'^ I den ’sataniska’ versionen, sabbaten, intar hon samma centrala rum. För kvinnorna är i sin kultur den exakta motsvarigheten till demonologerna och domarna i deras. De uppfostrar barnen, men på ett sätt somär mycket annorlunda än det på vilket teologer och myndighetspersoner försökte uppfostra allmänheten. Nog skulle väl elitkulturen kunna ta hand om barnen och utrota dem som Pieter Aertsen (1507/8), Återvändande pilgrimer, Musécs rovaux des Beaux-Arts, Bruxelles (ovan s 112). A.D. Nord, B 1812, fol 46 (n.åd i maj 1627 för ett våldsbrott begånget vid detta tillf,alle). Archives Générales du Royaume (Bruxelles), Conseil privé espagnol, nr 1098, mål mot Paul Caillcau, brev maj 1613; A.D. Nord, B 14060 (1609-10), till exempel fol 61-63, rörande böter utdömda av ungdomar som ej åtlytt ediktet mot bydanserna i Artois; också B 14061, fol 65—67 med andra fall under det fiskala året 1610-11. R. Muchembled, Culture pnpulairc et culture des elites dans la France möderne (.V\’.t’ - XVlIl.e siecle). Essai (Paris 1978), särsk ss 85-92. 27
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=