RS 13

135 allmänna attityderna vid tiden för häxförföljelserna; det kan hjälpa oss att förstå kulturkonflikten och den kris, som drabbade en del av samhället och som avvisades av de andra. Sabbatsmyten gör det möjligt för oss att göra upp en lista över de olika elementen: den mänskliga kroppen (med djävulsmärket); den nattliga ritualen; kvinnornas roll; det välstånd, anseende och de mänskliga relationer, vilka alla trollkarlen ville förstöra. Vart och ett av dessa fenomen har en egen alldeles normal aspekt, som demonologerna och de sominspirerade demvägrade att acceptera. Myndigheterna såg djävulsmärket somett tecken på skuld, ett påtagligt bevis på att Satan hade tagit den mänskliga kroppen i besittning. Den föreställningen slog an en sträng i bondesjälen, eftersom den återspeglar en ’magisk’ uppfattning om kroppens krafter, som emellertid inte behöver ha någonting att göra med demonologi. Byborna i Artois såg till exempel kroppen som en sorts mikrokosm, somstod i direkt förbindelse med den yttrevärlden och kunde påverka och bli påverkad av denna. Så finns det till exempel en symmetri eller växelverkan mellan regn eller dimma och en människas tårar. Följaktligen kan en häxa framkalla ett oväder genom att med en käpp röra omi en vattensamling och läsa en besvärjelse - hon överför i själva verket krafterna i sin egen kropp till makrokosmos. Tron på de inneboende krafterna i människokroppen var så utbredda, att folk undvek kroppskontakt med en främling och sänkte blicken för att inte direkt möta hans; man kunde rentav med vapen i hand försvara sig mot någon som kom inom räckhåll för ett svärd.Somvi såg troddes det onda ögat eller ’Vaudois’-blicken, som bonden från Rumegies talade om, kunna döda hundar och förorsaka all slags sjukdomar. Satansmyten överflyttar dessa föreställningar - som ännu under vårt sekel är långt ifrån utrotade - till diabolismens område: dvs inbjuder vidskepliga lantbor att sluta tro på makten hos människor och koncentrera all sin fruktan på Djävulen, vars motpol är den lika enastående gestalten Gud, som kan frälsa människosläktet. En monoteistisk förklaring erbjuds med andra ord åt folk, som i sjålva verket är både kristna och polyteister, eftersom de är benägna att tro sig omgivna av en mångfald makter. Genom en ännu tydligare process används sabbatsföreställningarna för att diabolisera nattens timmar. Mörkret är för teologerna djävulens domän, men bara för dem; på landsbygden var det vid denna tid fullt av folk och rörelse. Det var nattetid somföljen av beväpnade unga män drog omkringefter dagens arbete för att utmana andra grupper, vanligen från grannbyarna, till ritualiserade men ändå högst verkliga slagsmål. Ogifta pojkar hjälpta av musikanter gav serenader för sina flickor, ibland i sena timmen; de kunde rentav med faderns tysta medgivande ta sig in i huset, det var särskilt vanligt 1 Artois och Flandern.'^ På Ibid, kap. 5. Se ocks.i Muchembled, ”Le corps, la culture populaire et la culture des elites en France (xv:e — xviii:e siecle)” i A.E. Imhof (ed), Leib und Leheu in der Gcschichtc der Neuzcit. L'homme et son corps dans 1'histoire (Berlin 1983), ss 141-53. Muchembled, Cornportements ..., särsk. kap. 4—6.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=