132 Denna attityd, att vädja till lagen för att få skydd mot de faror denna själv har frambesvurit, är emellertid inte den enda möjliga reaktionen. Många sökte andra, brutalare och mer traditionella botemedel mot häxorna mitt ibland dem. De oupphörliga häxbränningarna och ryktesspridningen skapade en atmosfär av intensiv oro. Det förekom till och med lokala utbrott av panik somi Bouchain och i Sverige, där barn kunde ange vilken somhelst; där nära släktingar började misstänka varandra och grannars missämja blev öppen konflikt. En era av misstänksamhet föddes och fördjupades, som exempelvis i Spanska Nederländerna, av att myndigheterna aktivt uppmuntrade demsomville ange dessa grova brottslingar. Så tidigt somunder Karl V:s regering fick sådana som lämnade upplysningar omprotestanter löfte om en del av dessas konfiskerade egendom. Denna praxis komatt tillämpas i ökande skala; rättsväsendets representanter var glest utspridda i regionen och belöningar åt angivare var därför ett sätt att öka domstolarnas effektivitet. Epokens allmänna känsla av förföljelse förstärktes således genom de avskyvärda dåd som tillskrevs häxorna. De statliga förföljelser som genomfördes i Spanska Nederländerna efter 1606 fick sin motsvarighet i en våg av privata hämndeaktioner mot djävulens förmenta anhängare. Förekomsten av furstliga nådebrev i flera sådana fall visar att man från officiell sida inte fäste stort avseende vid sådan privatjustis. 1607 slog portvakten i en stad i Luxemburg ihjäl en kvinna, som han tidigare i domstol hade anklagat för trolldom, men som hade blivit frikänd där. Hans våldshandling förklarades med att han hade förlorat alla sina pengar på processen.''* Den 15 oktober 1607 mördade två bröder i Wissegem, en by i Franc de Bruges, en värdshusvärd som hade kommit till deras hus för att utkräva en penningskuld. De försvarade sig med att de hade handlat i desperation: de hade kort dessförinnan förlorat tre hästar, och var ”helt övertygade om att det var trolldom med i saken.” En spåman från Briigge hade sagt dematt det förhöll sig på det sättet och att den skyldige (somhan inte namngav) bodde nära deras sockenkyrka och hade ”en ung, slank hustru”, ett signalement som passade in på mordoffret.'^ Båda dessa händelser hänger indirekt samman med 1606 års förordning mot trolldom, men också direkt med djupt förankrade folkliga föreställningar. Sambandet är ännu klarare i fallet Claude Ausseau, en bonde från en by i Hainaut, somomkring 1607 blev utfattig genom en mystisk sjukdom bland hans boskap. Ryktet visste att berätta att en viss änka hade blivit anklagad för trolldomoch nu satt inspärrad efter angivelser från hennes son. På en av byns festdagar gick Claude tillsammans med två män iväg för att tvinga henne att bekänna, men hon dog under deras slag. Claude, som förnekade att han var huvudmannen, gick i frivillig landsflykt och fick sju år senare hertigens benådning. Det finns inga A.D. Nord, B 1796, fol 220—221 (nåd bevdiad i ma) 1609). ” Ibid, fol 287-288 (nåd beviljad i december 1609). De orter som nämns i dokumentet ligger i nuv. Belgien, nära Briigge.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=