128 skrivit,' och när de återupplivade stereotyper, som helt saknade folklig grund var det för att visa på en omfattande och växande satanisk sammansvärjning med målet att låta det onda triumfera på jorden. De tolkade i själva verket den osäkerhet som de härskande och särskilt kyrkans män kände inför de spänningar somskulle leda till nerbrytandet av den kristna enheten under 1500-talet. Förföljarna, de tidiga demonologerna, somtog arv efter inkvisitionen, kände sig själva förföljda i en värld fylld av djävulskap, där den onde andens adepter i hemlighet arbetade på att omintetgöra alla deras ansträngningar. Sabbaten föreställde de sig som en bakvänd kristen liturgi i helvetet, somdrag för drag kopierade mässan men framställde varje element i negativ omvandling, i svarta och sjukliga färger. Dessa föreställningar slog emellertid inte genom med full kraft förrän senare, och då särskilt i de länder som starkast påverkades av den tridentinska motreformationen somtill exempel Spanska Nederländerna. Där antog häxförföljelserna epidemisk form och bedrevs med störst intensitet mellan 1590 och 1620, särskilt efter utfärdandet 1592 och 1606 av furstliga edikt, som öppnade vägen för en fruktansvärd repression genomförd av de världsliga domstolarna. Här är inte platsen att upprepa de argument i detta ämne, som jag med stor utförlighet framfört på andra håll.^ För att gå direkt på huvudsaken må det räcka med att erinra om att sabbaten är en kategori, som är främmande för de lantliga aktörerna i dessa dramer. De vittnen som träder fram mot de förmenta häxorna talar aldrig omden. Och de anklagade gör heller inga hänsyftningar på den förrän i sina bekännelser under tortyr eller eljest först sedan domarna ställt så detaljerade ledande frågor, att svaren får den demonologiska precision, som är nödvändig för att man skall kunna fälla en dom enligt standardmodellen. En sådan innehåller, det vet man, en redogörelse för upptagandet i den djävulska kretsen, symboliserat genom ett märke som är okänsligt för nålstick, samt samlag med en demon; sedan beskriver den sabbaten och slutar med en lista över de viktigaste förbrytelser och förgörningar den anklagade begått i det dagliga livet, då hon gjort bruk av de pulver och salvor hon fått under de nattliga ceremonierna. Att satanismen är en direkt produkt av demonologin och den domstolspraxis som bygger på denna visas för övrigt av att sådana länder utgör ett undantag, där den rättsliga proceduren i häxmål inte kretsar kring de diaboliska inslagen. Så är fallet i England^ och enligt J C VJohansen också i Danmark.'’ ' N. Cohn, Europe’s Inner Demons. An Enquiry inspired hy the Great Witch-hunt (London 1975). ’ R. Muchemblcd, ”Sorciercs du Cambrésis. L’acculturation du monde rural aux xvi:c et xvii:e siecles”, i M.-S. Dupont-Rouchat et al. Prophetes et sorciers dans les Pays-Bas, XVI:e-.XVIII:e siecle (Paris 1979); id., Les dernters huchers. (Jn village de Elandre et ses sorcieres sous Louis XIV (Paris 1981). ’ A. Macfarlane, Witchcraft in Tudor and Stuart England. .A Regional and Comparative Study (London 1970). ■* C. V. Johansen, nedan kap. 14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=