126 zistisk, präglar Höflers forskningar ända därhän att han nedvärderar fruktbarhetsanknytningarna i detta mytkomplex till förmån för krigsanknytningarna.^° Men denna förvanskning vid tolkningen ingår i ett större metodologiskt felslut: att reducera det komplicerade sambandet mellan myter och riter till en total kongruens. Detta är så mycket allvarligare som (vilket ju redan påpekats) det bara är hos schamanerna - vilka nästan helt ignoreras av Höfler - som resan till de dödas rike föregås av en verkligt offentlig rit. Den extatiska sömn i vilken Dianas anhängare, henandanti m fl, påstod sig försjunka var såvitt vi vet något fullkomligt privat. Allt detta utesluter inte möjligheten att bevisa förekomsten av kultiska bruk knutna till det mytkomplex jag hittills behandlat. Det är dock säkert att en sådan forskning måste begagna sig av mindre primitiva tolkningsmedel och analytiska kategorier än de som förut använts. De slutsatser jag här summariskt framfört hänför sig alltså endast till den sammansatta mytstruktur som går att utläsa ur beskrivningarna av häxsabbaten. Jag är naturligtvis väl medveten om det faktum att mina kunskaper (inte bara vad gäller det lingvistiska) är inadekvata inför de omfattande och komplexa teman det här gäller. Men den kronologiska och geografiska spridningen av vittnesbörden m häxsabbaten, liksom deras karaktär av stereotyp, ställer frågor vilka vi bara kan söka besvara med hjälp av en globalt orienterad tolkning. Ibland måste man låta bli att koncentrera sig på träden för att kunna se skogen. Se den förvirrade analvs av den gamle livländske varulvens bekännelser som Höfler återger i appendix till Kiiltische Gchemibiitjde (s 345 ff; en helt annan tolkning ges i I benandanti, se Les batailles nocturnes, op cit, s 53 ff). Efter de blodiga utrensningarna inom SA (i juni 1934) kom hyllandet av de gamla germanernas stridslystenhet att verka överdriven och politiskt farlig; en kritiker i tidskriften Rasse påminde omatt ”germanen under hednatiden, i synnerhet på tysk jord, framför allt lantman” (jfr H Spehr, ”Waren die Germanen ’Ekstatiker’?”, Rasse, 3, 1936, SS 394^00). var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=