124 strax därpå började häxprocesserna och bålen. Handlingarna i dessa romerska processer har gått förlorade, men den somhölls i Todi mot Matteuccia de Franceso 1428, två år efter att San Bernardino predikat i staden, avslöjar hur den nya bilden - fastän den ju redan utkristalliserats ur häxsabbaten - kopplats samman med en gammal tradition av magiska föreställningar. Efter en lång uppräkning av läkedomsbesvärjelser och kärleksramsor erkänner Matteuccia att hon begett sig till Beneventos valnötsträd, förvandlad till fluga och ridande på en demon i skepnad av en bock, sedan hon smort in sig med en salva på blod från nyfödda barn.’^ Det är troligt att domarna i Todi med tillhjälp av våld och påtryckningar utverkat full bekräftelse på det somde fått höra i San Bernardinos predikningar; och denne hade i sin tur (efter vad han själv hävdar) fått höra det av sina franciskanska ämbetsbröder, vilka anförtrotts förföljelserna av inkvisitorerna i Piemonte.Det är på detta sätt vi kan förklara hur bilden av häxsabbaten utformas samtidigt i västra Alperna och i Todi. Från denna tid kom häxprocesserna att rullas upp i hela Europa under tvåhundra år, späckade med bekännelser i stil med Matteuccias, i grund och botten lika stereotypa, även omde ofta beledsagades med detaljer hämtade från lokala traditioner. Men vi får inte tro att häxsabbaten utvecklades lika hastigt överallt. I slutet av 1400-talet begränsade sig upphovsmännen till den mycket berömda Malleus maleficarumfortfarande till att föra vidare de nyheter om häxsammankomsterna som Nider fått från sina informatörer i Evian och Bern:’^ de kunde uppenbarligen inte berika den redan femtio år gamla dokumentsamlingen med nya fakta. I slutet av 1500-talet visar benandantis motstånd mot inkvisitorernas påtryckningar att den bild av häxsabbaten somuppstått ungefär tvåhundra år tidigare i andra änden av Alperna ännu inte trängt in i den friulanska fc)lkkulturen. Häxsabbatens geografiska spridning i Europa är kort sagt ytterligt differentierad, fylld av fördröjningar och luckor: bland dessa märks (på några undantag när) England. Vi har ju sett hur stereotypen häxsabbaten omfattade element i stil med flygandet och förvandlingarna till djur, somvisserligen omformats inomett symboliskt sammanhang skilt från det ursprungliga, men som ändå röjer sin härstamning ur folkkulturen. I vissa fall är omformningen så obetydlig - ja, rent av obefintlig — att man kan iaktta mer eller mindre framträdande delar av denna i allmänhet begravda folkkultur. Men om nu stereotypen häxsabbaten inte helt och hållet kan hänföras till domares och inkvisitorers rädsla och tvångstankar, kan vi då inte spåra åtminstone några rester av verkliga händelser också i beskrivningarna av häxornas sammankomster? Murray svarade ja på denna fråga - men då förteg hon just de mest odiskutabla folklore-elementen i dessa beskrivningar: flygandet och förvandlingen till ’’ G Miccoli, ”La stona religiösa”, Stona d'ltalia. II, 1, Turin, 1974, ss 815—816; D Mammoli, Processo alla strega Matteuccia di Francesco, 20 marzo 1428, Todi, 1983. Jfr San Bernardino da Siena, Le prediche volgari . . . dctte nella piazza del Campo 1'anno MCCCCXXVll, red I. Banchi, II, Siena, 1884, ss 356—357. ’’ J Sprenger, Malleus maleficarum, Venedig, 1574, s 174 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=