123 »21 ditioner mötts och sammansmälts i en enda form i något fjärran förflutet. Men i Rötterna uppehåller sig Propp nästan uteslutantfe vitf sambandet mellan sagorna och intitiationsriterna (funktion b). Mina undersökningar kring häxsabbaten, som jag här sammanfattar, belyser också den mytiskt-rehgiösa kärnan från det förgångna (striderna under extasen mot de döda/häxorna) vilken formuleras i funktion a). Mer allmänt visar de den avgörande betydelsen — vilken kan urskiljas inomett synnerligen vidsträckt kulturområde - av bilden av den (man eller kvinna) som färdas under extas till de dödas rike, för uppkomsten och vidareförandet av den kanske äldsta och säkerligen mest livskraftiga berättelsestruktur som människosläktet utformat. Allt detta ger möjlighet att komplettera den alltför strängt evolutionistiska typologm hos Propp i Rötterna med rent historiska data. Men den tribut (medvetet eller omedvetet - det är svårt att säga) som Propp betalar den då rådande stalinistiska ortodoxin kan inte fläcka den lysande geniala karaktären hos denna bok, som oupplösligen är förbunden med Morfologin, tillkommen t)ugo år tidigare i den formalistiska forskningens anda. Den förbindelse mellan morfologi och historia som Propp konkret framlägger i dessa bägge böcker är oerhört fruktbar. Stereotypen häxsabbaten representerar alltså en sammansmältning av två tydligt avskilda bilder. Den första, somden utformats av den lärda världen (domare, inkvisitorer, demonologer) koncentrerades på föreställningen om en fientlig sekt, inspirerad av djävulen, i vilken man upptogs efter att ha förnekat tron samt skändat korset och sakramenten. Den andra hade sina rötter i den folkliga kulturen och byggde på föreställningen om märkliga egenskaper hos bestämda individer, män som kvinnor, vilka under extas insteg i dödsriket, ofta i form av djur eller ridande på djur, för att skänka välstånd åt samfundet. Som vi sett är den senare bilden oändligt mycket äldre än den förra och den hade en oändligt mycket större spridning. De komatt binefas samman i västra Alperna, kort efter 1350. Det är mycket möjligt att dessa så skilda kulturella element lättare komatt sammanfalla genom att valdensiska kättargrupper uppträdde samtidigt inom samma område. De originella lärorna hos dessa grupper hade i själva verket flätats samman under lång tid, dels med lokala folktraditioner, dels med dualistiska trosföreställningar av katarisk typ, vilka härrörde från östra Centraleuropa och lät sig tolkas som en djävulskult.'' Inkvisitorernas ingripande höjde temperaturen för alla dessa olika element därhän att de smälte samman. Så föddes häxsabbaten. På sammansmältning följde spridning. Vid sidan av inkvisitorerna kom domare och demonologer, liksom predikanter - i synnerhet San Bernardino da Siena — att bidra till detta. I Rom mottogs den senates predikningar kring ”förtrollning . . . häxor och . . . svartkonst” först med häpnad. ”Mina ord”, berättade San Bernardino ett år senare, ”fick dem att tro att jag drömde.” Men Ilmt, s 103. ■’ Jfr G G Mcrlus fin.i buk Frctici c iru/uisitori nclLi societå picmontcsc del Trecento, Turin, 1977.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=