122 menskap.'* Men denna hypotes har — även i sina försiktigaste versioner, t ex Björn Collinders—väckt mycken kritik och har långtifrån accepterats. Även omden nu skulle bevisas, så skulle man inte ha bevisat att de schamanistiskt inspirerade myternas ursprung finns att söka i ett kulturellt skikt äldre än språkdifferentieringen i Eurasien. Men ett sådant ursprung skulle åtminstone vara historiskt plausibelt. Fastän ju denna hypotes, i likhet med alla enkla hypoteser, är ytterst frestande, så kan en sådan härkomst för ögonblicket inte förbli annat än en hypotes. Skillnaderna mellan de bägge hypoteserna gäller bara sättet och tidsperioden för överföringen, vilken i spridningshypotesen kunnat utsträckas till en tid relativt nära vår egen. Men såväl spridningen somdet gemensamma ursprunget förlägger tillkomsten av dessa myter till ett sannolikt mycket avlägset förhistoriskt förflutet. Denna höga ålder tycks bekräftas av det faktumatt de sammanfaller med den centrala kärnan i folksagorna. I slutet av Sagans morfologi (1928) frågar sig Valdimir Propp om den märkliga upptäckten av en underliggande struktur hos sagorna skulle kunna innebära att de utgår från en gemensam källa. Han anmärker: ”Denna fråga har morfologen ingen rätt att besvara. Han måste överlåta sina slutsatser åt historikern, eller själv bli historiker.” Vi vet att Propp valde det senare alternativet. Men redan på de sista sidorna i Morfologin förutser han sin framtida forskningsinriktning: den ”gemensamma källan” för sagorna bör inte sökas i ett geografiskt eller psykologiskt område, utan i en kärna av religiösa föreställningar. Och han ger ett ”litet exempel på parallellen mellan sagor och trosföreställningar”: ”1 sagorna blir Ivan (hjälten) vid sina luftfärder buren av tre grundtyper av bärare: flygande häst, fågel eller flygande båt. Och dessa typer är just de som bär de dödas själar - hästen dominerar hos herde- och jordbrukarfolk, örnen hos jägarfolk och båten hos kustfolk.” I själva verket var detta exempel inte valt av en slump och det var inte något litet exempel, ty kort tid senare komPropp att formulera- på ett självklart ännu ifrågasättande vis — huvudtesen i sitt verk rörande Folksagans historiska rötter (1946): ”Vi måste alltså medge att ett av grundelementen i sagornas uppbyggnad, dvs resan, utgör en reflex av den religiösa uppfattningen om själarnas resa i det hinsides.Den historiska kärnpunkten hos sagornas struktur måste sökas i detta. Men i Morfologin upptäcker Propp att denna struktur inbegriper två funktioner vilka nästan alltid utesluter varandra: a) kampen mot motståndaren samt segern över denne, och b) den svåra uppgiften och lösandet av den. I de sällsynta fall där båda förekommer går alltid funktion a) före funktion b). Vilket leder till ytterligare en hypotes: ”Det är högst troligt att de bägge typerna existerat historiskt sett, att var och en haft sin historia, samt att två traA J Joki, Uralicr unä ludogcrrnanvn. Dic dltercn Bcriihrungcn zuischcn den öralischcn und Indogerrnanischen Sprachen, Helsingfors, 1973. ” B Collinder, Sprachverwandichaft und Wahrscheinlichkeit, red B ^’ickman, Upps.iki, 1964. V Propp, Morphology, op at, s 107.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=