120 Dessa särdrag avgränsar en väl igenkännbar mytisk helhet. Vi kan isolera delar av den, när vi t o m i sentida häxprocesser stöter på skenbart överdrivna detäljer, sominte stämmer överens med demonologernas stereotyper, t ex flygandet till häxsabbaten grensle över kärvar av halm och gräs, vilket beskrivs av en skotsk häxa 1662.'^ Och motsatt kan vi, t o mi ganska tidiga vittnesbörd, se hur folkloren inympats med element från stereotypen häxsabbat: djävulens varo, profaneringen av sakramenten, omvandlingen i negativ riktning av goda eller tvetydiga figurer som varulvar. Det står i själva verket klart att en absolut datering av vittnesbörden på detta område (botböcker, krönikor, processer osv) inte nödvändigtvis är lika med den relativa dateringen av de fenomen de nämner eller beskriver. Följderna på forskningsplanet är uppenbara. Kronologin (ett av historiens ögon, enligt en bild från antiken) visar sig så småningomoanvändbar. Återstår då att se med det andra ögat, geografin, vilket skärps med hjälp av morfologin. Annorlunda uttryckt: i fråga om den mytiska nivån som ligger före häxsabbaten måste den historiska forskningen söka översätta den rumsliga spridningen av de belagda fallen, vilka dessförinnan förts samman utifrån morfologiska likheter, till en kronologisk kedja. Inför detta mytkomplex som lämnat sina spår från Skottland till Kaukasien och från Medelhavet till Sibirien kan varje tolkningsförsök verka ytterligt riskabelt. Vi kan börja med att räkna upp de teoretiskt möjliga alternativen. De analogier vi mött kan tillskrivas: a) slumpen; b) den nödvändighet som människosläktets specifika mentala strukturer innebär; c) spridningen; d) ett gemensamt genetiskt ursprung. Den uppräkningen motsvarar Dumézils för dryga trettio år sedan, när han presenterade sina forskningsresultat rörande den tredelade indoeuropeiska ideologin.'^ Efter att ha diskuterat och förkastat de förstnämnda tre lösningarna valde Dumézil den fjärde. Vi kan upprepa hans slutledningar, men bara till en viss punkt, inte längre - ty förutsättningarna för vårt problem är, som vi snart ska se, i hög grad annorlunda. Vi kan i vart fall eliminera hypotes a): de sammanfallande faktorer som föreligger, är alltför många och alltför komplexa för att kunna tillskrivas slumpen. Jag skulle också direkt vilja utesluta hypotes b), hur den än formuleras. Vi kan ju med ”mentala strukturer” avse såväl psykologiska arketyper, vilka möjligen kan uppfattas som avspeglingar av ontologiska strukturer, som rent formella dispositioner. Men det mytkomplex vi nu behandlar, uppvisar alltför många vanarnämnda hänsyftningen pä MIrandola är hämtad frän G F Pico, Strix sive de ludificatione daemonorum, Bononiae, 1523. R Pitcairn, Ancient Criminal Trials in Scotland, Edinburgh, 1833, III, 2, ss 603—604 (”Contessions of Issobel Gowdie”). Författaren kommenterar - med fullt begriplig emfas (s 604, not 7): ”Tbe above details are, perhaps, in all respects, the most extraordinary in the history of witchcraft of this or of anv other country. Any comment would only weaken the effect of such very remarkable description.” G Dumézil, Lefon inaugurale, hällen torsdagen den 1 december 1949 vid College de France, Cbaire de civilisation indo-europeenne, Nogent-le-Rotrou, 1950.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=