116 grensle över djur eller efter att själva ha förvandlat sig till djur. Dessa bägge element (flygandet och förvandlingen) förekommer inte i den aggressiva stereotypen, giftmördarsekten, utan nämns för första gången 1428, vid några häxprocesser i Sion i Wallis samt i Todi (jag återkommer till denna samtidighet). Det folkliga ursprunget till dessa teman har varit känt länge; men man har aldrig gått vidare från detta uppenbara konstaterande. Vissa folkliga trosföreställningar, som ligger före den egentliga häxsabbaten men är nära förbundna med den, ger oss nyckeln. Det bäst dokumenterade fallet i detta hänseende är de friulanska bcnaudanti. De angavs omkring 1570 i sina hemtrakter och berättade för inkvisitorerna att de vid årstidväxlingarna brukade falla i ett slags dvala. Vissa (i allmänhet män) sade att de begav sig bort till fjärran slagfält, ”i anden” eller i drömmen, beväpnade med fänkålskvistar, för att kämpa mot häxor och häxmästare beväpnade med hirsstänglar; vad dessa drömbataljer gällde var åkrarnas fruktbarhet. Andra (i allmänhet kvinnor) sade att de i anden eller i drömmen deltog i de dödas processioner. Alla underströk att deras ovanliga egenskaper kom sig av att de var födda med segerhuva. Efter den första förvåningen ansträngde sig inkvisitorerna att tvinga ur benandanti att de egentligen var häxor och att de hade deltagit i häxsabbater. Inför sådana påtryckningar kom benandautis redogörelser att bli mer och mer oklara och de förändrades därhän att de återgav (fastän det tog mer än femtio år) stereotypen häxsabbaten, somhittills inte hade förekommit vid de processer som den friulanska inkvisitionen hållit. Inkvisitorernas reaktion är lätt att förstå. Benandantis nattliga resor föregicks ju av en sorts dvala som gjorde kroppen liksom död, varefter själen lämnade kroppen i formav ett djur (mus, fjäril) eller ridande på djur (harar, hundar, svin osv). Hur skulle de kunna undgå att tänka på de förvandlingar till djur som tillskrevs häxorna på väg till häxsabbaten? Med ett annat synsätt än inkvisitorernas är det möjligt att ge en tolkning av denna uppenbara analogi. I Benandanti (1966) visar jag hur både i häxornas och i benandantis fall en extas som ”framkallas av sömngivande salvor eller katalepsi av okänt ursprung . . . eftersträvas som ett lämpligt medel att nå den mystiska och annars oåtkomliga värld där de döda, liksom de andar som utan ro irrar omkring på jorden, finns.” Enligt min åsikt är det där vi bör återfinna den bakomliggande enheten i benandanti-mvten, under de bägge fruktbarhets- och dödsversionerna; hos de häxgrupper vilka strider omfältens fruktbarhet skiner den urgamla bilden av de döda somej fått frid fram; i processionen av döda anas den redan delvis kristet influerade bilden som påminner om den med själarna i skärselden. I bägge fallen framträder bilden av de manliga och kvinnliga benandanti som yrkesmässiga mellanhänder mellan samfundet och de dödas rike. Slutsatsen tränger sig på: ”Extaserna, resorna till det hinsides grensle över djur eller i formav djur ... i syfte att återvinna utsädet eller åtminstone garantera åkrarnas fruktbarhet, deltagandet i processioner av döda vilket ger henendanti . . . profetiska och visionära egen-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=