115 som alltså omfattade landskapet Dauphiné och trakten krinj; Genévesjön, anklagar inkvisitionen grupper av judar och kristna för att tillsammans utöva riter stridande mot de bägge troslärorna. Denna gåtfulla hänsyftning gäller antaghgen den häxsabbat som börjar ta gestalt i Formicarius, en traktat skriven av dominikanermunken Johannes Nider 1437 under Baselkonsiliet, där han begagnar upplysningar omhäxprocesserna somhan fått frän mkvisitorn i Evian och av en domare i Bern. Utifrån detta hävdar Nider att en ny formav häxeri har utbildats sedan cirka sextio är tillbaka; en sannskyldig sekt, med en ritual omfattande djävulsdyrkan och skändande av korset och sakramenten. Detta kronologiska indiciumbekräftas pä andra sidan Alperna: i början av 1500-talet skriver den dominikanske inkvisitorn Bernardo da Como att en granskning av de bevarade processerna i den lokala inkvisitionens arkiv ger vid handen att häxsekten uppstått ungefär etthundrafemtio är tidigare.^ Bilden av häxsabbaten blir alltså tydlig i västra Alperna mot mitten av 1300talet - ett halvsekel före den tid som forskarna av tradition velat göra gällande. Men den kedja: spetälska/judar - judar/häxor - häxor, som bildas ur denna rekonstruktion är betydligt viktigare än förskjutningen i fråga om datering. När bilden av häxerisekten växer fram- och ansluter sig till bikfen av den isolerade häxmästaren och häxan, men utan att ersätta den - måste vi se den som ett kapitel (med framtiden för sig) i historien omsegregation och fördrivande av marginella grupper som karaktäriserar den europeiska civilisationen frän mitten av 1300-talet. Det är också ett lärorikt skeende från teoretiska utgångspunkter sett. 1 början rör det sig om en medveten politisk handlingsvilja, ja tomen komplott (tänk pä den 1321), vars framgång garanterades av ett snabbt folkligt gensvar. Men de päföljantle länkarna i denna kedja ger ingen möjlighet att tala om komplotter. Modellen med den fientliga gruppen som konspirerar mot samhället kom undan för undan att tas upp pä alla nivåer, men också att riktas mot oförutsedda måltavlor. Det ofantliga trauma somframkallades av de stora pestepidemierna gjorde det till ett nödtvång att finna en syndabock att övervältra all slags skräck, hat och spänningar pä. De nattliga häxsammankomsterna, dit man kom i ilande fart även frän mycket avlägsna platser för att spinna sina djävulska ränker, förkroppsligade bilden av en organiserad och allsmäktig fiende, begåvad med övermänskliga egenskaper. Vi vet ju att häxorna brukade bege sig till häxsabbaterna flygande, ibland Strasshurgischc Chronickc . . ., Strassburg, 1698, ss 1029-1048. Oin lic tidiga törföliclscrna, sc J Scbatzniiller, ”l.c.s juifs de Provence pendant la Peste Noire”, Reviic des Etudes juives, 133, 1974, SS 457-480. Vad gäller den kulturella bakgrunden, s S Guerchberg, ”La controverse sur les prétendus scnieurs de la Peste Noire d'apres les traités de peste de Pépoque”, d>id, 108, 1948, ss 3-40. I, Wadding, Auuales Minorurn, IX, Rom, 1734, ss 327-329; J Nider, Formiearius, /, 5, kap 4 (även tryckt i Malleorunt quorundam mulefiearum . . ., bd 2, II. Frankfurt, 1582). För dateringen av verket, se K .Schieler, Magister Johannes Nider . . ., Mainz, 1885, s 379, not 5. Bernardo da Comos påstående anses icke trovärdigt av Cohn {Europe's . . ., op cit, s 145), men denne tar mte hänsyn till samstämmigheten med Niders upplysningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=