108 sarkastisk ton försöker klargöra för de lokala tjänstemännen vad somär och inte är ordinarie åligganden.'^ De senare fick snart för vana att skicka detaljerade sammanfattningar av de flesta processer till kongregationen i Rom, och sedan vänta på instruktioner innan de fällde domen - vilket inte skedde förrän kardinalinkvisitorerna för sin del var genuint övertygade om att de var i full besittning av alla fakta i målet inklusive de förmildrandeomständigheterna.'^ I ett fall med en köpman från Legnano somhade förnekat själens odödlighet, drog de sålunda slutsatsen att han hade kommit till sin felaktig uppfattning ”genomokunnighet och passion och att han inte medvetet hade lärt det från andra”;'^ och innan de fattade beslut om en munk tillhörande San Salvador-orden, som hade rymt från sitt kloster, ville de veta hur gammal han var när han valde det religiösa kallet.'^ Slutligen, i ett fall med en hädare från Bologna, somhade vanhelgat krucifixet, önskade de få veta om hans helgerån hade begåtts vid sunt medvetande eller under ett vredesutbrott, samt om han tidigare hade syndat.'^ Man kan omöjligen överse med tvånget, bålen och de andra gräsligheter som tillgreps i religionens namn under reformationstiden. Sådana metoder användes av inkvisitionen och nästan alla andra dömande instanser i Europa. På 1500-talet var de en självklar del av den rättsliga proceduren. Men jag tror, att framtida forskningar kommer att visa att de tillgreps mindre ofta och med större moderation och med mer hänsyn till människors liv och rättigheter av inkvisitionens domstolar än någon annanstans. Skepticism och misstro gentemot häxväsendet blev vanlig i romerska juristkretsar redan i början av 1600-talet, vid en tidpunkt när länderna norr om Pyrenéerna och Alperna ännu hängav sig åt de stora häxförföljelserna. BA, MS. B-1860, fol CXX, brev 11 mars 1573 från curians kommissarie Antonio Balduzzi till inkvisitorn i Bologna. Inkvisitorerna i provinserna hade i allmänhet rätt att fälla domi ordinära mål, som inte var ”gravi per la qualita delle persone et delle delitti”, enligt de anvisningar somskickades till Florens av kardinalen av Santa Severina 21 maj 1594. Kopior av domarna skulle i samtliga tall sändas till Rom. Bruxelles MS. II 290, vol II, fol 17. '■* BA, MS. B-1860, fol CLXV, brev 26 december 1573 från Antonio Balduzzi till mkvisitorn i Bologna: ”...non e bene parlarne cosi in aere ma con la verita ben fondata.” TCD, MS. 1225, fol 194, dom 26 april 1580 mot Giovanni Francesco Pegorari da Legnano, ”speciale”. BA, MS. B-1860, fol CLXXI, Balduzzi till inkvisitorn i Bologna, 23 januari 1574. Ibid, fol CLXXIII, Balduzzi till inkvisitorn i Bologna, 3 december 1573. -Sinnessjukdom och vrede räknades somförmildrande omständigheter, men bara efter noggrann undersökning. Se Carena, Tractatus, s 281: ”...Inquisitor non debet esse admodum facilis ad credendumexcusationemdesumptam ex ira...” Omfrigivandet av en viss Antonio da Bassano ”in preda d’humor melancohco” genom inkvisitorn i Venedig, se brev 8 juni 1566 från nuntien F G A Facchinetti till M Bonelli. Nunziature di Venezia, ed. Aldo Stella (Rom 1963), VIII, s 59.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=