105 aldrig satt sin fot ombord på någon sådan, även om deras alternativa tjänstgöring i land förmodligen inte var mindre hård.^"* Bålet, inspärrningen och treroddaren är de dramatiska strafftyper, somvanligen förknippas med inkvisitionens praxis. Men en genomgång av de tusentals bevarade domarna ger vid handen att i verkligheten mildare strafformer dominerade. Vanligast är skamstraffen, den offentliga förödmjukelsen att tvingas läsa upp avsvärjelser från domtrappan när folk går i kyrkan om söndagarna, och därnäst botgörelse och böter till välgörande inrättningar samt en till synes ändlös rad av böner och åkallanden att läsa under många månader eller år.^^ I motsats till de populära föreställningarna har bara ett fåtal fall slutat med dödsstraff. Denna påföljd reserverades för tre huvudkategorier av brottslingar: den obstinate och obotfärdige somvägrade att försona sig med kyrkan, den som redan tidigare dömts för formligt kätteri,^^ samt sådana som dömts för att ha försökt kullkasta centrala lärosatser som jungfrufödelsen eller Kristi gudom. Vi har fragmentariska uppgifter om antalet på dem, somden italienska inkvisitionen överlämnade till de världsliga myndigheterna. Bara femav de första femtusen anklagade som ställdes inför tribunalen Aquileia-Concordia i Friuli mellan 1551 och 1647 avrättades.En tentativ beräkning för Venedig upptar femton avrättningar 1553—88, och fyra som utlämnats till Rom rönte samma öde under åren 1555—93.^^ Bara sju avrättningar för kätteri har bokförts i Milano under de sjuttio åren 1560—1630;' och bland mer än tvåhundra domar i de dokuSe Giacinto Gigli, Diario Romano, 1608-1670 (Rom 1958), s 191, som beskriver uppläsandet 19 mars 1640 i Peterskyrkan av domen mot en capucinermunk, somhade avfallit från sin orden och gift sig; samt ibid, s 481, där Gigli redogör för pesten i juli 1656: ”Li ammalati erano portati al Lazzaretto dentro una bara coperta da doi schiavi, cioe huomini condannati alla galera...” Denna slutsats grundar sig på ett nära studium av domarna, som bevaras i Trinity College, Dublin. Obligatorisk avrättning av en relapsus grundade sig på Lucius III:s dekret ”Ad Abolendam” 4 november 1184: Henri Maisonneuve, Etudes sur les origines de l’Inquisition, 2 uppl (Paris 1960), s 153. Omden obotfärdige kättaren, som även sedan domen fallit vidhåller sitt fel, se bl a diskussionen i C Carena, Tractatus, s 65. Paulus IV fastställde en grupp brott mot kyrkans centrala doktriner, som ledde till dödstraff även i de fall den anklagade inte hade återfallit eller var obotfärdig. De två bullorna ”Cumquorundam hominum” (22 juli 1556) och ”Cum ex apostolatus officio” (15 februari 1558) finns tryckta som appendix i Eymerich, Directorium Inquisitorum, ss 121-25. - I praktiken har jag emellertid återfunnit talrika exempel på att sådana somfällts för kätterier uppräknade i den de paulinska dekreten ändå undgick dödsstraffet. Se t ex målet mot Dom Ottavio Piamontesi som dömdes 21 april 1581 i Reggio till tio år vid galärerna för hädelser, vari han hade förnekat jungfrufödseln etc. TCD, MS. 1226, fol 126. Se Luigi de Biasio & Maria Rosa Facile, 1000 Processi delP Inquisizione in Friuli (Udine 1976) (Quaderni del Centro Regionale di Catalogazione dei Beni Culturali, 4). ” Paul F Grendler, The Roman Inquisition and the Venetian Press, 1540-1605 (Princeton 1977), 98 s 57. ' Mario Bendiscioli, ”Penetrazione protestante e repressione controriformistica in Lombardia all’ epoca di Carlo e Federico Borromeo” i F Iserloh &P Manns (eds), Festgabe Joseph Lortz, 1 vol (Baden-Baden 1958), s 44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=