104 fick de förra hårdare straff, ofta just i form av tjänst vid galärerna.*^ De svåra förhållandena till sjöss var väl kända och domarna avvägde noga det rätta bruket av denna typ av straffarbete. Sådana omsorger visar till och med den hänsynslöse kättarförföljaren Michele Ghislieri (den blivanden påven Pius V), när han tjänstgjorde som generalkommissarie vid kongregationen i Rom. I ett svar den 20 juni 1556 på en förfrågan från inkvisitorn i Genua, beskriver han kongregationens tvekan att skicka sina fångar till galärerna, som de betraktade som en strafformlämplig bara för de desperata och förtappade.*® I ett annat brev den 29 september 1563 ger Ghislieri lugnande försäkringar åt jesuiten Cristoforo Rodriguez (somvar utsänd bland valdensarna i Puglie och Calabrien) rörande lokalbefokningens öde. ”Beträffande dem som har sänts till galärerna bör Ni sända oss en redogörelse för var och en av dem och ange om de betungas av stora familjer, ty omde förblir botfärdiga — och omde inte bara låtsas - så kommer säkert deras straff att omvandlas. »89 Adelsmän och akademiker (men inte präster) skonades vanligen från tjänst vid galärerna, men frågan om vilka som kunde komma i fråga för straffet hade tydligen inte nått slutligt juridiskt avgörande, eftersomden fortfarande kunde ställas av Maltas inkvisitor i början av 1600-talet. I detta som i andra fall gav Rom rådet, att man inte skulle formulera någon allmän regel utan avgöra varje sak för sig.'^^ Strafftiderna respekterades och många somdömts överlevde och återvände till sina tidigare liv.^’ De sominte länge var fysiskt mäktiga att sitta vid åran fick sina straff omvandlade och nersatta.Det finns antydningar i materialet att möjligheten stod öppen att köpa en ersättare, som lättare kunde klara påfrestningarna;'^'^ och att vissa somdömts till galärerna Se domen mot prästen Hieronymo del Pozzo ovan not 86. ** Brevet tryckt i Pastor, Popes, XIV, s 459, vari Ghislieri talar om tjänsten vid galärerna som ”penitentia da disperati o da dimonii et di poco frutto.” Mario Scaduto, ”Tra Inquisitori e Riformati”, ArchivumHistoricumSodetatis lesu 15 (1946), s 47. Curians undersökning på Malta (12 maj 1604) finns bevarad i BAV, Borg.lat. 558, fol 52. Samma råd fick inkvisitorn i Milano: Fiumi, ”L’Inquisizione romana”, s 31. Enligt Doepler, Theatrum Poenarum, s 793, skiftade praxis i Italien: ”Nobiles et minores in Regno Neapolitano loco eiusdem poenae triremiumrelegantur in aliquam insulam...sed in statu ecclesiastico hoc male servatur, quia etiam nobiles transmittuntur ad triremes...sed doctores ad triremes de facili condemnari non debent...” Fast regeln kringgicks när fångarna inte befann sig på påvens fartyg. Se t ex de betvdande ansträngningar som nuntien i Neapel, Antonio Sauli, gjorde för att få ett antal fångar fria, som dömts under Pius IV:s regering. De galärer de arbetade på hade sedermera sålts till Spanien och befälhavarna vägrade ta hänsyn till att strafftiden gått ut. Påven Gregorius XIII tog själv aktiv del i frågan som framgår av brev 1 mars 1572 från den påvlige statssekreteraren, kardinal Tolomeo Galli. Se Pasquale Villani (cd), Nunziature di Napoli. I. 26 Luglio 1570 - 24 Maggio 1577 (Rom 1962), s 397. ’’ I två domar till galärerna fällda av inkvisitionen i Verona i augusti och september 1580 (TCD, MS. 125, fol 265, 294) anges, att därest fångarna skulle bli mhabili skulle deras domar omvandlas till landsförvisning. TCD, MS. 1226, fol 10 ff, dossier med målet mot Carlo Chiavello från Savona, ”speciario”, som 8 januari 1581 dömts till tjugo år vid årorna av inkvisitorn i Genua.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=