100 tidsstraffet immuratio (som också det kunde förkortas) innbar att man spärrades in i en cell mellan fyra väggar, inte att man bokstavligen murades in, som somliga författare har trott/^ Jag har stött på fall, där sådana som dömts till så kallat evigt fängelse har frigetts efter sex månader, fast ett par år var vanligare. Låt oss ta två exempel. Antonio de Ludovisi och Hieronimo Guastavillani tillhörde en grupp herrar i Bologna, sombefanns skyldiga till kätterska aktiviteter och dömdes den 20 september 1567 - Ludovisi till carcere perpetuo och Guastavillani till immuratio. Under åren 1573—74 utväxlades en svit brev mellan kongregationen i Romoch inkvisitorn i Bologna rörande deras uppträdande i fängelset. Man beslöt, att de hade förtjänat att få sina straff avkortade. Båda fick tillstånd att lägga av den skymfliga dräkt, hahitello, somdömda kättare måste bära, och lämna sitt klosterfängelse. Guastavillani fick emellertid sin rörelsefrihet begränsad till Bolognas »contado« och förbjöds ta sig in i själva staden.^'’ Utanför Rom hade kyrkan under 1500-talet mycket få egentliga fängelser. Därför var de möjligheter som stod en domstol till buds vanligen inspärrande i ett kloster,^^ husarrest^* eller förvisning till ett begränsat geografiskt område. ”Regulariter cumcondemnatio ad carceremperpetuumdispensatur post annos tres” (cit efter Nik. Paulus, Hexenwahn und Hexenprozess vornehmlich im 16. Jahrhundert (Freiburg in Br. 1910), s 252) Simancas, De Catholicis Institutionihus, s 113: ”Ubi autempoenitentia imposita est poena carceris irremissibilis, remitti solet post octo annos.” A Battistella, Il S. Officio e la Riforma religiösa in Bologna, s 77, gör detta misstag. Paulus, Hexenwahn, visar avgörande att muros i inkvisitorernas terminologi avser fängelsets yttermurar. Den första processen mot Domenico Scandella, ”Menocchio”, avslutades med följande dom: ”Te sententialiter condemnamus ut inter duos parietes immureris, ut ibi sibi semper et toto tempore vitae tuae maneas.” Inom två år (18 januari 1586) ingav han en nådeansökan, som beviljades dithän, att hans hemby Montereale anvisades somhans carcereperpetuo: Ginzburg, Osten och maskarna, ss 93, 165. Domarna i TDC, MS. 1224, fol 201, 23. För brevväxlingen mellan Romoch Bologna se BA, MS. B-1860, fol CXXXII, CLXXV, CLXXXVIIII. För ett fall där den dömde frigavs från fängelset bara ett par månader efter domen se brev 2 oktober 1611 från kardinal Arigoni vid curian till inkvisitorn i Bologna, BA, MS. B-1864, fol 38. Den fylligaste redogörelsen för det romerska fängelsesystemet (tillsammans med motsvarande lagstiftning) finns i G B Scanarolis monumentala verk De Visitatione CarceratorumLibri Tres. För aspekter på detta system se moderna arbeten av Vincenzo Pagha, ”La Pieta dei Carcerati.” Confratemitate e societa a Roma nei secoli XVI—XVIII (Rom 1980); Giovanni Scarabello, ”La pena del carcere. Aspetti della condizione carceraria a Venezia nei secoli XVI-XVIII: L’assistenza e 1’associazionismo” i G. Gozzi (ed). Stato, societa e giustizia nella Repubblica veneta (see. XV—XVI11] (Rom 1980), SS 317—76. För den bästa moderna diskussionen omden legala doktrinen bakom fängelsesystemet se Nicoletta Sarti, ”Appunti su carcere-eustodia e carcerepena nella dottrina civilistica dei secoli XIl-XVI”, Rivista di storia del diritto italiano 53—54 (1980—81), ss 67-11. Detta kunde ske i två former av varierande svårighetsgrad, som framgår av målet mot Don Flavio Uberti, en celestinermunk somdömdes till ett år ”in carcere formali” i ett kloster, varpå följde ytterligare fyra år ”in loco di prigione” (TCD, MS. 1228, fol 111, dom24 mars 1603). I den första formen kvarhölls han i cellen, i den andra tilläts han röra sig fritt inom klostret och bara undergå den botgöring inkvisitionen kunde föreskriva för honom. Se också fallet med Fra Angelo da Casale dömd som trollkarl 30 juni 1581 i Mantua till ”...tre volte in publico refettorio dove mangiano i frati
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=