97 Under 1500-talets lopp erinrade mer än en jurist omde gamla lärdomar, som framförts av den romerske rättslärde Ulpianus, att ”tortyr är en bräcklig och farlig metod och sanningen uppnås ofta inte med den. Ty många anklagade kan genom sin uthållighet och styrka trotsa plågorna, medan andra hellre ljuger än uthärdar democh drar så med orätt skuld både över sig själva och andra, desto mindre fortsatte inkvisitionen, liksom alla andra europeiska domstolar, långt in på 1600-talet att bygga på denna metod att fälla avgöranden i situationer där »58 Inte man ansåg, att viktiga bevis undanhölls.^^ Och den information mkvisitorerna mer än allt annat behövde rörde uppsåtet bakom den brottsliges handling. Kätteri var i kyrkans ögon ett intellektuellt brott och kättaren en person som medvetet hyllade en felaktig lära. I Augustini efterföljd förklarade den spanske juristen Simancas: ”En kättare än inte den som lever fel utan den som tror fel (”non est hereticus, qui male vivit, sed qui male credit”).Exempelvis i ett fall av bigami måste det därför faställas, omtvegiftet berott på ett medvetet tvivel på äktenskapets sakrament. En person som gripits för att ha kastat exkrementer på en madonnabild måste förhöras, omhan verkligen inte trodde på Guds Moders jungfrudom. Det sätt varpå dessa frågor besvarades hade allvarliga implikationer. Omdomstolen ansåg att kätterskt uppsåt inte kunde bevisas, dömdes svaranden som ”misstänkt” kättare. Om uppsåtet var bevisligt löd domen på formligt kätteri. Alla förstagångsförbrytare sombad omförsoning med kyrkan skonades vanligen oavsett graden av deras skuld. Om den anklagade däremot efter sin första rättegång hade avsvurit sig sitt kätteri och sedan återföll, dömdes han till något av de högsta straffen, somreserverades för de obotfärdiga.^' När tortyr användes i inkvisitionsdomstolarna bestod den vanligen i att offret hängdes upp i en talja med repet fäst vid hans bakbundna händer.Sedan alla. U Locati, Opus quod..., s 377: ”Nota tamen quod tormentis ct quaestionibus non semper est fides adliibenda. Namplerique patientia, sive duritia tormentorum, ita tormenta contemnunt, ut veritas ab eis exprimi nullo modo possit. Alii autem tanta sunt impatientia, ut in quovis mentiri quam pati tormenta velint, et ita fit, ut ctiam vano modo fateantur, et non tantum se, verumetiam alios criminentur...” Jfr lacobo Simancas, ”De Catholicis Institutiombus” i Tractatus illustriurn in utraque tumpontiftcit, tum Caesarei jurisfacultate iurisconsultorum, de iudiciis criminalihus S. Inquisitionts, XV:2 (Venedig 1584), fol 203; loannis a Royas, ”De haereticis”, ibid fol 229; Conradi Bruni, ”De haereticis”, ibid fol 313. För fall där den anklagades förmåga att under tortyr fasthålla vid sin ursprungliga redogörelse påverkade rättens beslut, se följande brev från kongregationen till inkvisitorn i Alessandria 29 augusti 1626, BAV, Rorgdat. 6334, fol 247; tdl inkvisitorn i Perugia 9 Oktober 1626, ibid fol 280. lacobo de Simancas, De Catholicis Institutionihus Liber (Rom 1575), s 228. För en diskussion om Eymerichs tillåmpning i sin Directoriurn Inquisitorurn av den tomistiska uppfattningen, att kättcri består i det intellektuella valet av en felaktig doktrin samt en hjärtats bekännelse till denna doktrin, se L Sala-Molins, ”Utilisation d’Aristote en droit inquisitorial”, XVI Colloque International de Tours. Platon et Aristote a la Renaissance (Paris 1976), 191-99. Masini, Sacro Arsenale (uppl 1665), ss 229 och särskilt 160 ff. Detta var den vanligaste formen av tortyr i såväl andliga som världsliga domstolar. Se bl a Ja-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=