140 Göran Lantz Det låter sig sägas, att moraliska argument spelar en obetydlig roll i umgänget stater emellan och framför allt i krigssituationer. Faktum är dock att alla stater försöker åberopa sig på moraliska principer. Och även om det oftast endast är läpparnas bekännelse och står i uppenbar strid med det faktiska handlandet, förutsätter även det hycklande bruket av etiska arkument en anslutning till sådana. Den moderna folkrätten går ytterst tillbaka på skilda utformningar av justum-bellum-läran, och om folkrätten skall kunna hållas vid makt och vidareutvecklas krävs en fortsatt reflexion kring de moraliska villkoren för ett rättfärdigt krig. Det måste då vara fruktbart att gå tillbaka till den mest kvalificerade moraliska reflexionen kring ämnet. Och den finner vi hos 15- och 1600-talets naturrättslärare. Mig förefaller det som om Pufendorf här på flera punkter har mest att ge. Med sin distinktion mellan formella och mindre formella krig ger han ansatspunkter för en diskussion om aktuella företeelser som inbördeskrig, revolution, terrorism. Med sin markant pragmatiska och ändamålsetiska hållning modifierar och kompletterar han på ett fruktbart sätt en strikt rättighetsorienterad hållning och visar även på alternativa konfliktlösningsmetoder. Pufendorf tar i sin utformning av justum bellum-läran sin utgångspunkt i en rätt till självförsvar snarare än en rätt till bestraffning och undgår därmed att komma att försvara en riskabelt hög grad av interventionism. Inte minst ger han goda skäl för att analogier från straffrätten till rätten att föra krig är ohållbara så länge det inte existerar en effektiv överstatlig rättsordning. Zusammenfassung Krieg als Bestrafung Die Hauptbegriindung eines gerechten Krieges ist in der abendländischen Tradition seit dem Kirchenvater Augustin diejenige, die einen gerechten Krieg in Analogie zur gerechten Strafe begriindet. Krieg bzw. Strafe folgt auf eine Rechtsverletzung. Thomas von Aquin iibernimmt diese deontologische augustinische Justumbellum-Lehre, modifiziert sie aber in teleologischer Richtung und ist der Strafrechtsanalogie gegeniiber mehr zuriickhaltend. Die Naturrechtslehrer des 16. und 17. Jahrhunderts fiigen der Begriindung eines Rechts auf Strafe (punitio) eine Begriindung eines Rechts auf Selbstverteidigung (defensio) bei. Kennzeichnend fiir Pufendorf ist, dass er Abstand von der Strafrechtsanalogie nimmt und die Selbstverteidigungsbegriindung des gerechten Krieges hervorhebt. Pufendorf zufolge kann man von Strafe nur innerhalb einer positiven Rechtsordnung sprechen. Weiter ist ein bedeutungsvoller Zweck der Strafe die Verbesserung des Verbrechers. Diesen Zweck vermag ein Krieg jedoch nicht zu erfiillen. Demzufolge ist Pufendorfs Lehre vom gerechten Krieg weniger interventionistisch als die der anderen Naturrechtslehrer. Uberhaupt argumentiert Pufendorf weniger deontologisch, und mehr teleologisch und pragmatisch.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=