Krigsom bestraffning 139 Pufendorf motiverar straffet teleologiskt, konsekvensetiskt. Visserligen är en föreliggande skuld (culpa) en nödvändig förutsättning för att det skall vara fråga omstraff, men inte en tillräcklig. Straffets motivering och syfte är dess samhälleliga nytta. . . . etiamsi in se non iniquum videatur, ut qui malumfecit, malumpatiatur . . . tamen non recte hominempoenas exigere, nisi aliqua inde resultat utilitas (JNG, 8, 3, 8). Det är inte plikt att straffa. Och Pufendorf diskuterar en lång rad omständigheter som motiverar att straffet mildras eller helt underlåtes. Pufendorf framstår som den förnuftige pragmatikern, ja, nästan som utilitaristen bland dc annars så deontologiskt rättighetsorienterade naturrättslärarna. Så även i sin syn på det berättigade kriget. Han förordar att man avstår från att tillgripa krig i varje fall där det är oklart om de tre villkoren är uppfyllda, och som oklara fall nämner han situationer då det är osäkert om kriget kommer att bringa större skada än nytta, och då det är tveksamt hur en strikt rättighet skall avvägas mot kärlekens lag (». . . ex obscura comparatione stricti juris cum lege caritatis . . .»; JNG, 8, 6, 4). Dessutom förordar Pufendorf att man skall försöka lösa konflikter på andra sätt än genomkrig. Han nämner förhandlingar, skiljedomoch lottdragning. Framförallt beroende på Pufendorfs skeptiska hållning gentemot den dittills i justum bellum-traditionen gängse analogin från rätten att straffa, blir hans utformning av läran mera restriktiv gentemot interventionism. Ingen stat har rätt att uppträda som domare och ingripa i konflikter mellan andra stater, ty dels sätter man sig då över allas av naturen givna likställdhet, dels kan något sådant mycket lätt leda till grovt missbruk (Jng, 8, 6, 14). Ingripa till stöd för endera parten i en konflikt är endast berättigat, om dels denna part för ett rättfärdigt krig och om dels man är bunden till denna part genom fördrag eller vänskapsförhållande. Att ingripa till stöd för ett av sin egen överhet förtryckt folk anser Pufendorf förvånansvärt nog berättigat försåvitt folket självt kan åberopa sig på rättmätiga skäl för sin kamp. Omman så vill kan man tolka Pufendorfs uppfattning härvidlag som ett accepterande av stöd åt en rättfärdig revolution (ibidem). Man kan fråga sig omläran omdet rättfärdiga kriget har någon aktualitet idag. Den kan tyckas endast ha intresse ur historisk synpunkt som ett förspel till den moderna folkrätten. Den kan också tyckas hopplöst diskrediterad genomdet missbruk som genomtiderna gjorts av den. Jag tror det är nödvändigt att hålla i minnet, att läran omjustumbellum har haft ett dubbelt syfte. Dels att försvara det berättigade i användning av militära medel under vissa förutsättningar. Dels har läran haft till syfte att begränsa användningen av krigiska medel, att ange moraliska restriktioner för användandet av sådant. Och var och en som inte bekänner sig till vare sig absolut pacifism eller oreserverat accepterande av alla slags krigiska företag, måste rimligen intressera sig för de moraliska villkoren för ett berättigat krig.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=