Kjell åModéer åren 1661—1668 av den unge omstridde sachsaren Samuel Pufendorf. Han hade genom sina skrifter och föreläsningar gjort sig både ryktbar och beryktad, och svenska studenter och informatorer hade under sina peregrinationsresor till den europeiska kontinenten fått upp ögonen för den berömde »skrattprofessorn» i Heidelberg. Han kallades så för att han i tid och otid skrattade åt det som han betraktade som sin tids förlegade och föråldrade idéer och företeelser. Han kritiserade den lutherska dogmatiken och ortodoxien, han föraktade den stagnerade skolastiken, och han polemiserade mot kejsarens statsrättsuppfattning. Det var Erik Lindeman, sedermera adlad Lindschöld, lantmarskalk, och en av Karl XI :s mest framstående kanslitjänstemän, som under en peregrinationsresa som informator till kungasonen Gustaf Carlsson lärt känna Pufendorf i Heidelberg under åren 1662—1666.^ Gustaf Carlsson studerade som ett led i den statsrättsliga utbildningen, Tacitus för Pufendorf. Det fanns de som kom att betrakta Lindeman närmast som en av Pufendorfs elever. Själv valde han att formulera sin relation till professorn i något försiktigare termer: »När vi bodde i Heidelberg hade jag fritt tillträde till honomsom gynnare och vän, och vårt förhållande var sådant att vi aldrig någonsin kommer att behöva vare sig ångra eller skämmas för det.» Vänskapen mellan Lindeman och Pufendorf fördjupades visserligen genom polemiska stridskrifter mot gemensamma meningsofränder, men sammanfattningsvis verkade Pufendorf som en beskyddare för åtskilliga svenska studenter i Heidelberg. Både Lindeman och Pufendorf erbjöds tjänst vid det nyinrättade Lunds universitet. Lindeman, som först fick budet tackade emellertid nej, och därefter skrev rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie den 27 november 1666 till Samuels äldre broder Esaias, somvar kansler i det svenska generalguvernementet i Bremen-Verden, och bad denne erbjuda Samuel tjänsten som juris professor i Lund. Esaias vidarebefordrade erbjudandet till sin broder, som i ett brev den 1 januari 1667 förklarade sig vilja acceptera tjänsten. I detta brev klargjorde han sin syn på de förhoppningar han knöt till sin framtid vid en nyinrättad svensk akademi: Men också det faktum att akademien är ny kan utgöra ett löfte om att ingen skall tvingas underordna sitt ingenium under några förlegade bestämmelser som påbjuder vissa böcker och undervisningsmetoder. Detta är det obehagligaste som kan drabba dem som förlitar sig på att kunna uträtta något av egen kraft. Detta onda är i varje fall något somär mycket vanligt vid flertalet äldre lärosäten. Då det var en professur i juridik han skulle tillträda ville han emellertid vara försäkrad omatt han erhöll rätt att tillämpa de undervisningsmetoder - Se härom utförligt: Stig Jägerskiöld: Erik Lindeman-Lindschöld. I. — Karolinska Förbundets Årsbok 1983, s. 140 ff. X
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=