Gunnar Bramstång 52 lydelsen i klargörande syfte vore att föredraga.”® Enligt gällande lydelse av SO § 5 må i överensstämmelse härmed »Prins och prinsessa av det kungl huset ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke». Med nuvarande regelsystem torde tillvägagångssättet därvidlag gestalta sig på följande sätt. Konungen lämnar vid informationssammanträde (konselj) regeringen underrättelse om vederbörande tronarvinges giftermålsplaner samt hemställer om regeringens samtycke till äktenskapet, varefter denna fattar beslut i frågan vid regeringssammanträde enligt RF 7 kap 3 §, vid vilket konungen ej äger deltaga. Fråga är nu, om detta förfarande verkligen kan sägas överensstämma med tidigare statsrättsläge, eller om en (åtminstone från formell synpunkt) mera adekvat anpassning därtill hade varit möjlig att åstadkomma. Nedanstående synpunkter må i korthet redovisas. Den grundläggande skillnaden mellan det gamla och det nya systemet ligger i den olikartade beslutsprocessen och innebär, att enligt det förra konungen vid konselj framlade ett förslag samt inhämtade på grundval därav sina rådgivares synpunkter, varpå ett beslut fattades, som i varje fall formellt gav uttryck åt konungens (dvs Kungl Maj:ts i statsrådet) vilja. Som det nu blivit, har konungen att först självständigt (dvs utan formella rådgivares medverkan) fatta sitt beslut och tillkännagiva detta för regeringen, varefter denna beslutar i konungens frånvaro. Visserligen kan det, som i grundlagskommentar påpekats, sägas förhålla sig så, att konungen har tillerkänts en viss reell beslutanderätt (vetorätt), i det att tronarvinge icke kan utverka regeringens samtycke genom en direkt hänvändelse till denna.Å ena sidan skulle sålunda kunna konstateras, att konungens samtycke ligger sas inneslutet i dennes hemställan, vilket får anses utgöra en salomonisk lösning. Å andra sidan kan göras gällande, att statschefens offentligrättsliga ställning och speciella sakkunskap gör det värdefullt och kanske rentav angeläget att denne får deltaga vid regeringens beslutsfattande i en fråga, som rör tronföljden efter honom. Alla sammanträden under statschefens ordförandeskap torde icke med nödvändighet behöva vara informationskonseljer eller sådana av närmast ceremoniell natur. Utan risk för att i nämnvärd utsträckning behöva rubba RF:s grundläggande principer och systematik kunde mycket väl tänkas, att i tronföljdsfrågor regeringens samtycke lämnades vid konselj under statschefens ordförandeskap. Det skall dock gärna medgivas, att angelägenheten av en revision i förevarande hänseende på intet sätt synes trängande. Annorlunda förhåller det sig, somtorde ha framgått, med konserveringen av en ålderdomlig ingress, som råkar i ovedersäglig, besvärande kollision '« Prop. 1977/78: 71, s. 14. Petrén och Ragnemalm, a.a. s. 369.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=