Kvinnligtronföljd ningen närmast anakronistisk; den företagna indelningen i skilda kungliga »funktioner» eller »egenskaper» torde ha varit främmande för 1809—1810 års grundlagsstiftare. Frågan huruvida ett mer eller mindre oklart grundlagsstadgande bör tolkas med hänsyn till lagstiftarens ursprungliga »vilja» — dvs här närmast i enlighet med den då rådande allmänna statsrättsåskådningen —eller betraktas utifrån en senare, gradvis förändrad statsrättssyn skall ej närmare behandlas.*^** Med bestämdhet kan emellertid påstås, att full förståelse för ett 1810 formulerat grundlagsbud ej kan uppnås, därest detta helt frigöres från sitt historiska sammanhang, sin tidsatmosfär.®' Lindell synes ha bortsett från den sistnämnda aspekten, då denne i sin utredning fann sig böra rekommendera, att samtycke till giftermål borde krävas endast av regeringen. Ingenting hindrar givetvis, utvecklas resonemanget, en arvprins från att begära samtycke till sitt äktenskap även av kungen såsom huvudman för den kungliga familjen. Om sådant samtycke lämnas eller nekas har emellertid, påstås slutligen, inte någon rättslig betydelse.®® Att sistnämnda uppfattning måste framstå som ytterst diskutabel torde ha framgått av den föregående framställningen. En separation mellan konung och regering i fråga om funktioner innebär för ingen del, att statschefens ifrågavarande viljeinriktning i en ärftlig monarki skulle falla inomprivaträttens domäner. HD gav i det ovan berörda remissyttrandet uttryck åt uppfattningen, att uttrycket »Konungen, sedan statsrådets tankar inhämtats» skulle, överfört på nuvarande konstitutionella förhållanden, närmast motsvaras av (den sedermera grundlagfästa) lokutionen »regeringen på hemställan av konungen». I sina remissutlåtanden förordade riksmarskalksämbetet och Svea Hovrätt såsom den rimligaste lösningen, att samtycke skulle krävas även av statschefen, medan regeringsrätten gjorde gällande, att statschefens samtycke skulle kunna ses som »ett internt spörsmål som inte är av beskaffenhet att behöva regleras i grundlag».®® Åsikten förefaller, som ovan berörts, knappast helt övertygande med hänsyn till statschefsämbetets klart offentligrättsliga status. * I propositionen om kvinnlig tronföljd togs fasta på HD:s synpunkter samt uttalades något märkligt, att skäl ej förelåge »att i sak ändra gällande ordning på denna punkt». Det ansågs sålunda, att den av HD förordade 51 statsSe beträffande diskussionen härom Stig Hofverberg, Statsrätt och kyrkolag (akad. avh Kungälv 1983), s. 110 ff med litteraturhänvisningar. Jfr Bramstång, 1809 års regeringsform § 16 och de administrativa frihetsberövandena, Rättshistoriska studier, utg. av Institutet för rättshistorisk forskning VII (Lund 1982) s. 3, 63 och passim. SOU 1977: 5, s. 53. Prop. 1977/78: 71, s. 34. 66 63 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=