Gunnar Bramstång ligt svårare att inläsa, att förlust av tronrätten skulle behöva inträffa som en logisk (eller eljest i något hänseende »absolut») konsekvens av förlusten av svenskt medborgarskap. Möjligheterna att vid behov låta talmannen eller vice talmannen (RF 5 kap. 6 §) för en tid inträda som tillfällig riksföreståndare får i sammanhanget ej förglömmas. Vissa speciella, av regeringsrätten och riksmarskalksämbetet uppmärksammade svårigheter i medborgarskapsrättsligt hänseende bör beaktas. Gifter sig arvprinsessa med utländsk man, förvärvar visserligen numera hennes barn svenskt medborgarskap enligt 1 § p 1 medborgarskapslagen. Samtidigt kan de emellertid genom fadern få utländskt medborgarskap. Arvprinsessan själv förlorar icke genom giftermålet automatiskt sitt svenska medborgarskap (jfr RF 2 kap. 7 § 2 st och 7 § p 1 medborgarskapslagen) men kan även förvärva utländskt sådant. På skilda sätt kan sålunda dubbelt medborgarskap uppkomma. Enligt riksmarskalksämbetet förtjänar det att undersökas, huruvida arvprins eller arvprinsessa kan bibehållas vid successionsrätten, om han eller hon utöver det svenska medborgarskapet förvärvar jämväl utländskt medborgarskap.®^ Den sist antydda problematiken aktualiseras framför allt genom den till kvinnor radikalt vidgade tronrätten. Å ena sidan kan fastslås, att ett dubbelt medborgarskap icke med en objektiv tolkning kan anses hindra vederbörande tronarvinge från att såsom tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens uppgifter (RF 5 kap 2 och 3 §§). vl andra sidan kan givetvis med en mera subjektiv tolkning samt med hänvisning till symbolfunktionen och samhörighetsaspekten vissa dubier resas. Under alla förhållanden synes frågan vara värd att övervägas vid en översyn av SO, då den f n knappast framstår som fullt klarlagd. Enligt SO § 5 i stadgandets lydelse före 1979 års revision förverkade prins av det kungl huset arvsrätten till riket genom att ingå äktenskap utan att »Konungen, sedan statsrådets tankar inhämtats», därtill lämnat samtycke. Konungen ägde sålunda i dessa frågor, åtminstone formellt sett, den totala beslutanderätten, då statsrådsledamöterna enligt GRF hade en i förhållande till honom rådgivande funktion. Samtycket måste, som Blomberg understrukit, lämnas såsom en yttring av regeringsmyndighet, dvs beslutas i statsråd.®^ Som FfD i remissyttrande anmärkt, framstode det som mest sannolikt, att ordet »Konungen» i detta sammanhang omfattade konungen i hans dubbla egenskap av riksstyrelse och företrädare för det kungl huset, medan riksmarskalksämbetet hävdade, att den naturligaste tolkningen vore, att uttrycket »Konungen» i SO §§ 5 och 6 åsyftade konungen personligen.®® Med ett historiskt betraktelsesätt synes frågeställProp. 1977/78: 71, s. 33. Blomberg, a.a. s. 143. Prop. 1977/78: 71, s. 34. 50
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=