Gunnar Bramstång berättigad till tronen, och att successionsförlusten jämväl drabbar hans eller hennes därefter födda barn; däremot beröres ej de tidigare födda barnen, eftersomdessa har en självständig, på släktskap med ättens huvudman grundad arvsrätt.^^ Som tidigare anmärkts, anses en återgång till den rena evangeliska läran ej kunna återställa successionsrätten för avfällingen själv. Detsamma skulle gälla även i fråga om dennes efterkommande, dvs efter avfallet födda barn. Fråga är emellertid, vem som auktoritativt skall konstatera en eventuell förlust av tronrätten samt närmare bestämma tidpunkten för densamma, vilket ju kan få betydelse för avfällingens barns successionsrättsliga ställning. För tidigare statsrätts vidkommande kunde fastställas, att varken GRF eller SO tillhandahöll något direkt hävdar Blomberg, »man torde utan tvekan kunna tillerkänna afgöranderätten i detta spörsmål åt konung och riksdag eller åt riksdagen ensam, omdet gäller tillträdande konung».'^® Är nu detta för nuvarande statsrätts vidkommande så alldeles säkert? Konungens uttalande skulle i så fall (närmast) motiveras av dennes ställning som överhuvud för det kungliga huset (jfr SO § 8). Varken ett krav på dennes eller riksdagens eventuella ställningstagande till frågan om förlorad successionsrätt kan emellertid stödjas på klar grundlagstext, vilket får sägas utgöra en svårfrånkomlig brist. Ett ej heller till fullo klarlagt spörsmål är vidare, huru förfaras skall då tronarvinge väl uppfostras i den rena evangeliska läran men utanför rikets gränser. Som Petrén och Ragnemalm understrukit, anges icke verkan av tronarvinges uppfostran utom riket. Under hänvisning till lagmotiv (prop. 1977/78: 71, s. 12 f, 32) uttalas, att »långvarig, sammanhängande utlandsvistelse, som medför bristande kontakt med svenskt samhällsliv och svenska förhållanden i övrigt, torde medföra, att den utomlands uppfostrade tronarvingen och alla hans eller hennes efterkommande förlorar sin successionsrätt».^® Fråga är emellertid, om en dylik, tämligen vittgående slutsats verkligen vid ett närmare påseende visar sig hållbar. Först och främst kan utan svårighet noteras, att förlust av tronrätt enligt den uttryckliga ordalydelsen enbart anknyter till avfall från den rena evangeliska läran. Vidare skulle en extenslv tolkning av SO § 4 kunna medföra praktiska konsekvenser, som i varje fall måste betecknas som diskutabla. Vi föreställer oss en i turordningen till tronen relativt avlägsen arvprins eller arvprinsessa, som med vederbörligt samtycke ingår äktenskap samt bosätter sig utomlands, där barnen kommer att uppfostras i den rena evangeliska läran. Efter några Petrén och Ragnemalm, a.a. s. 367 f. Blomberg, a.a. s. 143. Petrén och Ragnemalm, a.a. s. 368. 48 på denna fråga. »Men», svar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=