Kvinnligtronföljd derföre», summerar denne författare, »vilja tillmäta förfluten tids lagstiftning betydelse vid tolkningen af nu gällande successionsordnings § 4, så torde man hällre böra omfatta den tolkning af denna §, som vann majoriteten inom 1839 års unionskomité för sig, än den, som vill begränsa arfsrättens förlust till den affällige prinsens egen person.» Innan framställningen föres vidare må inskjutas, att det med hänsyn till händelseförloppet före antagandet av Norrköpings arvförening icke finnes skäl att betvivla hållbarheten av Key-Åbergs uppfattning om dess innebörd. Större tveksamhet förefaller emellertid befogad vid ett ställningstagande till spörsmålet, huruvida tillräcklig anledning finnes att fasthålla vid en tolkning av SO § 4, som visserligen äger ålderns hävd samt kan sägas representera den dominerande uppfattningen men icke har varit helt allenarådande. I nära anslutning till Key-Åbergs synpunkter finner Blomberg det icke kunna göras gällande, att prins genom anslutning till annan trosbekännelse skulle vålla förlust av successionsrätt för alla sina efterkommande. Hans före religionsförändringen födda söner —och dessas manliga avkomlingar —sombekänner den rena evangeliska läran, bibehåller sålunda successionsrätten och inträder i arvsföljden i den uteslutnes ställe. Men prinsens efter religionsförändringen födda söner saknar successionsrätt, ty fadern kan icke längre förmedla någon sådan.®® Huruvida avfallet drager med sig arvsrättens förlust också för avfällingens efterkommande, därom har, förmäles i Malmgrens grundlagskommentar, meningarna varit delade. Uttrycket »all successionsrätt» är icke tillräckligt stöd för ett jakande svar, i synnerhet vid en jämförelse med de uttryck, som i §§ 5 och 8 användes för att angiva förlustens räckvidd. Med hänsyn härtill synes det riktigast, att låta de före avfallet födda barnen, vilka ju har en självständig, på släktskap med ättens huvudman grundad arvsrätt, behålla denna, även när fadern förlorar sin.®® Fråga om vilken krets av efterkommande till tronarvinge som uteslutes från successionsrätt, om tronarvingen överger den rena evangeliska läran, får, framhåller Petrén och Ragnemalm, inget uttryckligt svar i stadgandet. Oklarheten på denna punkt förstärkes av att verkningarna av tronarvinges avfall anges vara förlust av »all successionsrätt», medan följderna av otillåtet giftermål i § 5 och utrikes regentskap i § 8 beskrives i andra termer. Enligt den förhärskande uppfattningen är de använda, något skiljaktiga uttryckssätten dock endast att förstå som språkliga variationer av en och samma grundsats. Denna innebär, att tronarvinge, som låtit sig komma angivna förfaranden till last, i och med detta upphör att vara arvs- *■* Key-Äberg, a.a. s. 106. Blomberg, a.a. s. 143. Malmgren m.fl., a.a. s. 210. 47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=