Gunnar Bramstång 46 redan öfvergått till en annan gren af familjen». Billigheten, anser Svedelius, talar för något av de båda sista alternativen.^- Sistnämnde författares resonemang föranleder följande kommentar. Utgår man som Svedelius från föreställningen, att ett avfall från den föreskrivna religionen i successionsliänseende blott drabbar avfällingen själv, blir givetvis icke dennes broder utan dennes äldste son (numera äldsta barn) i stället tronberättigad osv nedåt i samma linje, så länge där finnes någon pretendent. Först därefter synes tronrättens övergång till annan linje kunna aktualiseras. Svedelius tankekonstruktion synes följaktligen hållbar endast under den förutsättningen, att avfällingens tronberättigade avkomling födes efter det att successionsrätten har övergått till annan linje. Under sådant förhållande måste givetvis en återgång till den äldre linjen förutsätta, att den senare till tronen komna har uttömts på arvingar. Det synes svårt att häri kunna upptäcka några egendomligheter. Berger har enligt Key-Åberg »tagit fasta på det sista antagandet» —enligt mitt förmenande en självklarhet, som icke behöver givas antagandets form—samt hävdar, att »så snart successionen öfvergått till en ny linie, måste man antaga, att den måste löpa igenom hela denna linie, innan den kan gå öfver till en annan».^^ En annan tolkning av SO § 4 försökte emellertid tidigt göra sig gällande. Majoriteten inom den kommitté som år 1844 framlade ett förslag till föreningsakt mellan konungarikena Sverige och Norge ansåg, att en prins, som jämlikt detta stadgande uteslöts från all successionsrätt, därmed förlorade även rättigheten att överflytta successionsrätt på efterkommande, som ej funnes i livet, då prinsen bleve utesluten från successionsrätt. För att få denna mening klart uttryckt i lag intog kommittén i förslaget till föreningsakt under § 20 ett moment b av innebörd att en prins, som antingen icke bekänner sig till rikenas statsreligion eller som vid något tillfälle övergått till annan lära, skulle själv jämte dem av sina barn, som föddes senare än 43 veckor efter det att han »sin rätt till tronföljden förlustig blef» samt deras efterkommande, vara utesluten från tronföljden. Kommittéförslaget blev aldrig antaget. Behovet av en omformulering av SO § 4 vitsordades emellertid även av den unionskommitté som 1867 framlade ett nytt förslag till föreningsakt. Även häri återfinnes en bestämmelse, liknande den nyss redovisade. Upprinnelsen till SO § 4 är att sÖka i 1604 års arvförening, varest stadgades, att arvfurste, som avfölle från den evangelisk-lutherska läran, förlorade sin arvsrätt till tronen. Visserligen saknades här uttrycklig föreskrift om att förlusten även drabbade barn och efterkommande, men arvföreningens mening var, hävdar Key-Åberg, sannolikt denna. »Skulle man W. E. Svedelius, OmArfsrätten till Sveriges krona (tidskriften Frey 1843). Key-Åberg, (tidigare) a.a. s. 105 samt Berger, a.a. s. 47 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=