Kvinnligtronföljd 45 faller och bekänner sig till annan religion men som i god tid före tronledighet återgår till förstnämnda lära, skulle anses hava förverkat tronrätten? Vid tolkningen av SO § 4 måste bl a beaktas, att genom 1686 års kyrkolag alla rikets invånare ålades att bekänna den evangelisk-lutherska läran, att först 1860 straffet för avfall från rikets religion upphävdes samt att 1869 straff för offentligt förkunnande av villfarande lära bortföll. År 1870 ändrades riksdagsordningen i det hänseendet, att valrätt och valbarhet till riksdagsman gjordes oberoende av viss trosbekännelse. Med den ovan tecknade bakgrunden kan konstateras, att den allmänna synen på betydelsen av ett avfall från Svenska kyrkans lära gradvis har förskjutits i en liberaliserande riktning, kulminerande i 1951 års religionsfrihetslag samt dagens debatt omkyrkans framtida ställning och förhållandet mellan denna och staten. Tveklöst förhåller det sig så, att konungens och arvprinsarnas bekännelse till statsreligionen betraktades som en självklarhet i gångna tider samt att ett avfall därifrån sågs med helt andra och mindre toleranta ögon än nutidens. Av denna anledning förefaller väl KeyÅbergs och Blombergs tolkningar av SO § 4 för sin tid närmast naturvuxna och kan säkerligen förmodas överensstämma med grundlagstiftarens ursprungliga intentioner; låt vara att en annan tolkning i varje fall ej direkt uteslutes av grundlagsstadgandets bokstav (jfr GRF § 84). Betydligt mindre självklart ter sig de moderna grundlagsstiftarnas och grundlagskommentatorernas försök att konservera förstnämnda synsätt samt den knapphändiga argumentationen till förmän för detsamma. En förtydligande grundlagsändring framstår somangelägen, i synnerhet med tanke på att SO § 4 visat sig inrymma ytterligare en oklarhet, sammanhängande med lokutionen »vare från all successionsrätt utesluten». Fråga blir här om omfattningen av den personkrets som kan anses utesluten från tronrätt vid ett avfall. Gäller detta blott avfällingen själv eller drabbas även dennes efterkommande? W E Svedelius ansåg, att arvsrättens förlust i förevarande fall blott vore personlig, »då dess vidare utsträckning icke är i SO uttryckligen nämnd». Svedelius förnekar dock icke, att besynnerliga förhållanden härigenom kunde tänkas uppstå. »Om», resonerar han, »den äldste brodern öfvergår till en främmande religion, så bestiges tronen af den yngre brodern. Emellertid uppfostrar den äldre sin son i evangeliska läran, och denne återfordrar sin faders arfsrätt. Skall då den regerande konungen stiga ned af sin tron, eller skall den äldre prinsens i lutherska läran uppfödde son efter sin farbroder, men först efter honom åtnjuta arfsrätt, eller skall den linje, som på detta sätt kommit till regeringen, ovägerligen behålla den, och den förlorade arfsrätten återvinnas endast i det fall, att tronen icke Jfr Kjell Norlin, Den konstiga kyrkan, Sydsvenska Dagbladet 8 april 1984.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=