Gunnar Bramstång 44 Åsikten bär, såvitt jag kan finna, för ingen del självklarhetens odiskutabla prägel. Ej heller synes föredragandens påpekande, att 1810 års SO ej vållat tolkningsproblem ägnat att utgöra ett bärkraftigt hinder mot en harmonisk, välgenomtänkt nyskapelse, låt vara att denna i fråga omspråklig stil mycket väl kunnat hämta inspiration från ursprungstexten, överhuvudtaget torde kunna påstås, att de till förmån för den accepterade revisionsmetoden förebragta skälen knappast förmår att framkalla någon fastare övertygelse. SO § 4 med bestämmelserna, att prins och prinsessa skall »uppfödas» i den rena evangeliska läran och inom riket samt att avfall från samma läras bekännelse medför successionsrättens förlust torde väl knappast kunna betraktas som ett av de mera kristallklara stadgandena inom statsrätten. Sålunda har tidigt diskuterats bl a frågan, huruvida tronarvinge för att kunna succedera alltid måste hava bekänt den rena evangeliska läran eller om det kan anses räcka med sådan bekännelse vid inträffad tronledighet, då vederbörandes successionsrätt aktualiseras. Den senare åsikten har förfäktats av Berger ■*” och Naumann. Till stöd för uppfattningen har anförts presensformen »bekänner».^® Gentemot uppfattningen ifrågasätter KeyÅberg, »hvarföre det är just till det ögonblicket, då grundlagarne skola af prinsen besvärjas, som verbet bekännas presensform hänför sig». Med hänvisning även till norsk grundlagsstiftning hävdar sålunda sistnämnde författare, att avfall alltid medför tronrättens förlust samt att en förlorad successionsrätt aldrig kan återvinnas. Blomberg söker stöd för denna ståndpunkt genom att vilja beteckna ett motsatt ställningstagande som »ett godtyckligt antagande, som strider mot successionsrättens lagstadgade och offentligrättsliga karaktär; något återvinnande af förlänad successionsrätt känner Succ. O. öfver hufvud icke».^® Åskådningen har konserverats i senare grundlagskommentarer. Förlust av arvsrätt är, anser för gällande rätts vidkommande Petrén och Ragnemalm, definitiv och kan icke repareras genom senare återgång till den rena läran. Utan att mera energiskt viljabestrida uppfattningens riktighet önskar jag blott dels påpeka det faktumatt vissa meningsskiljaktigheter inom doktrinen kommit till uttryck dels något ifrågasätta, huruvida en visserligen med bokstaven överensstämmande men onekligen en aning drakonisk tolkning låter sig förenas med nutida inställning. Kan verkligen antagas, att en i den rena evangeliska läran uppfostrad prins eller prinsessa, som en tid av- ■*' Berger, tidigare a.a. s. 35 f. Christian Naumann, Sveriges Statsförfattnings-Rätt, ny, översedd och tillökad uppl (Sthlm 1880) s. 45. Blomberg, a.a. s. 142 f. Petrén och Ragnemalm, a.a. s. 368. Samma uppfattning i 11 uppl. av Robert Malmgren m.fl., Sveriges grundlagar (Sthlm 1971) s. 210.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=