RS 11

Gunnar Bramstång 42 förda debatten komi stor utsträckning att koncentreras på frågan om likställighet mellan könen, medan i realiteten andra överväganden torde ha varit väl så avgörande. Könsjämställdhetsaspekten kom enligt min mening närmast att tjäna såsom en »i tiden» synnerligen gångbar ideologisk förklädnad. Inför denna ideologi förklingade de invändningar som kunde anföras —och som även uttryckligen restes i riksdagsdebatt, doktrin och press —mot ett fullt kognatiskt tronföljdssystem. Den enligt mitt förmenande allvarligaste betänkligheten låg i retroaktivitetssynpunkten, vilken i en rättsstat måste betraktas som oerhört känslig. Prins Carl Philip förvärvade sin ställning i tronföljdsordningen enligt 1810 års bestämmelser för att ett drygt halvår senare förlora densamma som en följd av 1979 års revision. Ett klarare exempel på grundlagstiftning med retroaktiv effekt torde icke stå till buds.^^ Ett avsteg från det principiella, i fråga om grundlagstiftning skärpta retroaktivitetsförbudet kan knappast bärkraftigt försvaras med hjälp av ett kvantitativt åskådningssätt, dvs med påpekande av att den tillbakaverkande negativa effekten blott drabbar en eller ett fåtal personer. Utan att på något sätt vara motståndare till kvinnlig tronföljd som sådan menar jag följaktligen, att en dylik i vårt land kom att införas vid den olyckligaste tidpunkt som rätt gärna kan tänkas vid förverkligande av ett fullt kognatiskt system. Den i slutskedet av tronföljdsfrågans behandling förda diskussionen gav anledning att uppmärksamma förekomsten och karaktären av den överenskommelse som 1810 ingicks mellan tronföljare och ständer. Det rör sig om ett avtal av offentligrättslig natur på högsta nivå. I ett vidsträckt perspektiv bör besinnas, att gränserna mellan offentlig rätt och privaträtt icke kan betraktas som särdeles fasta; en annan uppfattning synes i någon mån ha föresvävat grundlagstiftarna vid revisionen av successionsordningen. Avtalsrätten kan i vissa sammanhang i betydande utsträckning komma att präglas av den offentliga rättens principer och regelsystem. Grundsatsen »pacta sunt servanda» förtjänar beaktande över det totala rättsområdet. Till sist må blicken fästas vid själva produkten av 1979 års lagstiftningsambitioner samt med lätt hand vidröras några mer eller mindre besvärande inkonsekvenser, vilka blivit följden av den vid revisionen nyttjade, av utredningsmannen förordade lagskrivningstekniken. Först och främst kan utan svårighet noteras, att SO:s från 1810 härrörande, tidstypiska ingress, där en strikt agnatisk tronföljd förestavas, råkar i en påtaglig disharmoni med den påföljande, 1979 reviderade texten, som ju återspeglar ett fullt kognatiskt system. En skarpare kontrastverkan kan svårligen tänkas! Den i och för sig genom ålderns patina vördnadsbjudande ingressen, som utFörfarandet föranledde tidigare nämnde Lindgren att i en skrift 3 nov. 1979 underställa detsamma prövning av Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, varvid bl.a. retroaktivitetsaspekten och avtalsbrottet påtalades.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=