Kvinnligtronföljd åtskilliga avtal som jag med hänsyn till avtalsparterna och det dåvarande statsrättsläget icke tvekar att beteckna som offentligrättsliga överenskommelser av högsta dignitet. Ett sådant avtal rörde dispositionsrätten till vissa av de kungl lustslotten »för evärdelig tid» inom konungaätten. En annan, något senare träffad överenskommelse av samma natur anknyter till tronföljarvalet vid riksdagen i Örebro 1810. De i sammanhanget betydelsefulla dokumenten —valakten, SO, kronprins Carl Johans försäkran samt ständernas tro- och huldhetsed —innehåller sammantagna ömsesidiga förpliktelser och ett klart avtal om tronföljden, vilket enligt den mening som förfäktas av Lindgren, Wachtmeister och Bramstång ej ensidigt bör kunna brytas, så länge någon manlig medlemav huset Bernadotte i tronberättigad ställning finnes. Uppfattningens hållbarhet torde vara svår att övertygande bestrida. Visserligen visar tronföljdsfrågans slutliga utgång med önskvärd tydlighet, att nutida riksdag i praktiken väl kunnat rygga det mellan kronprins Carl Johan och tidigare ständer ingångna avtalet; till nöds kunde ställningstagandet ha motiverats med hänvisning till nuvarande RF, som radikalt har avskurit konungen från riksstyrelsen och ställt denne utom regeringen (RF 1 kap 6 §). Svårare blir det dock att ur mera teoretiska och principiella synvinklar söka övertyga en kritisk, för historiens vittnesbörd lyhörd och omvidmakthållandet av rättsstatliga principer angelägen opinion om riktigheten och rimligheten i avtalsbrott, avseende viss person eller viss ätt, somi gångna orostider genomval bragtes till rikets roder. Väl att märka har i utländska tronföljdsordningar stundom förutsatts monarkens samtycke för att ändring av desamma skulle kunna vidtagas. Somen reminiscens av ett äldre successionsrättsligt betraktelsesätt må nämnas författningsutredningens förslag, att konungens personliga samtycke (jämte två riksdagars beslut) skulle krävas för ändring av SO.^^ Förslaget möttes emellertid under remissbehandlingen av (en från historisk synpunkt föga välunderbyggd) kritik och återfinnes varken i grundlagberedningens betänkande eller i propositionen med förslag till RF.“^ Enligt min mening hade dock med nuvarande RF funnits fog för att närmare överväga en dylik bestämmelse, i synnerhet som statschefen och regeringen kommit att utgöra två klart åtskilda statsorgan samt grundlagsstiftningen helt lagts i riksdagens händer. Det år 1810 ingångna offentligrättsliga avtalet kan även anföras till stöd för en sådan lösning. Statschefens begripliga intresse av inflytande vid ifrågasatta ändringar av successionen inomhans ätt hade icke förbisetts. Med ett historiskt perspektiv är det även iögonfallande, att ändringar i tronföljden tidigare har skett på regentens initiativ och av erSOU 1963:16, s. 71 och 1963: 17, s. 350. Däremot skulle samtycke ej krävas till SO:s upphävande-, jfr Nils Herlitz, 1969 års regeringsform? (Sthlm 1963) s. 32. Jfr SOU 1977: 5, s. 30. 35
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=