Gunnar Bramstång 30 —ifrågavarande motionerd^ Ej heller grundlagberedningen föreslog emellertid i slutbetänkandet »Ny regeringsform Ny riksdagsordning» (SOU 1972: 15) någon ändring av SO:s tronföljdsregler. Tre ledamöter, herrar Hernelius (m), Lundström (fp) och Wahlund (c) reserverade sig till förmån för full jämställdhet mellan könen i fråga omtronföljden (s. 323). Propositionen med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning mm (1973:90) kom, av skäl som senare skall beröras, ej att innehålla ändrade tronföljdsregler. Författningsreformen 1973—1974 innebar sälunda ej någon ändring i SO:s bestämmelser omarvsrätt till tronen. Den senare riksdagsbehandlingen av tronföljdsfrågan ledde, som av det föregående inhämtats, fram till sakkunnigutredning och därav föranledd grundlagsrevision. Lagstiftningsarbetet föranledde en tämligen livaktig pressdebatt åren 1977—1979. Till synes vägande anmärkningar mot förslaget om införande av en fullt kognatisk tronföljdsordning anfördes i olika tidningsartiklar av bl a byrådirektören Uno Lindgren —sekreterare i Benadotte-Musei Vänner —samt professorerna i offentlig rätt Olle Nyman och Gunnar Bramstång. Till dessa kritiska synpunkter blir anledning att återvända. Dessförinnan bör emellertid en väsentlig fråga beröras, nämligen vilka skäl —teoretiska och praktiska —som kunde anses påkalla en utvidgning av tronrätten överhuvudtaget till kvinnor. IV. Den ideologiska och faktiska bakgrunden till önskemålen omkvinnlig tronföljd Teoretiskt och praktiskt-psykologiskt — samt säkerligen med en icke ringa taktisk baktanke —har frågan om införande av kvinnlig tronföljd överhuvudtaget (och i all synnerhet vad den fullt kognatiska tronföljdsordningen beträffar) flerstädes motiverats med de strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan könen som funnit sitt grundlagsmässiga uttryck i RF 1 kap 2 § 3 st: »Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter». Enligt det en aning diskutabelt formulerade stadgandet i RF 2 kap 16 § heter det vidare, att lag eller annan föreskrift ej får innebära att någon medborgare får missgynnas på grund av sitt kön, om ej föreskriften antingen utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt. Könsdiskriminerande föreskrifter är sålunda tillåtna i dessa två undantagsfall. Väl att märka behåller äldre föreskrifter, som kan befinnas könsdiskriminerande, jämlikt RF:s övergångsbestämmelser tills vidare sin giltighet utan hinder av 16 §. Se närmare SOU 1977: 5, s. 35 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=