Gunnar Bramstång 26 i varje särskilt fall. Helt allmänt må dessutom anmärkas, att arvrikesprincipen ej hunnit bliva särdeles rotfast vid tiden för de båda arvföreningarnas tillkomst samt decennierna därefter. Det pfalziska husets tronrätt utsträcktes genom riksdagsbeslut 3 januari 1683 till att bli agnatisk-kognatisk, i enlighet med vad som i Norrköpings arvförening uttryckligen var stadgat. Det förstnämnda riksdagsbeslutet stadfästes genom konung Karl XI :s testamente, vilket genom riksdagsbeslut 20 november 1693, § 2, hade antagits av ständerna såsom en oföränderlig laga stadga. I 1683 års karolinska tronföljdsdokument anföres vid tronrättens utsträckning skäl av tämligen likartad karaktär som fallet varit vid arvföreningen 1590. Karl XI:s insatser till landets fromma betonades nu, dess gränser hade utvidgats och försvarats, Sverige till ära och berömmelse. Den kvinnliga arvsrätten återinfördes sålunda för att bevara rikets trygghet och säkerhet samt i det uttryckliga syftet att —enligt ständerna —bereda konungahusets medlemmar en förmån. Tio år senare framskymtar i Karl XI :s testamente, varigenom den kvinnliga tronföljden bekräftades, ett med hänsyn till den historiska bakgrunden något egenartat och diskutabelt motiv, nämligen att kvinnorna av det kungliga huset icke skulle fråntagas en förmån, som sedan urminnes tider hade brukats i Sverige. Uttalandet måste emellertid betraktas i dess testamentariska sammanhang; orden är testators och kan ju här icke gärna läggas i erkännsamma ständers mun. Vid konung Karl XII:s död 1718 skulle enligt de i det närmast föregående angivna tronföljdsdokumenten såsom tronarvingar kunnat ifrågakomma hans syster Ulrika Eleonora och hans äldre, 1708 avlidna syster Hedvig Sofias son hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Ingen av dessa prinsessor hade emellertid vid ingåendet av sina giftermål iakttagit de i Norrköpings arvförening stadgade villkoren för bibehållande av arvsrätt på kvinnolinjen. Av denna anledning ansåg sig ständerna berättigade att förfoga över kronan samt beslutade 21 februari 1719 angående prinsessan Ulrika Eleonoras »utkorelse till Sveriges krona och regemente». Rätt till kronan tillerkändes Ulrika Eleonora och hennes manliga bröstarvingar »efter 1650 års riksdagsbeslut»; tronföljden blev åter agnatisk (med tronförmedlingsrätt för nyssnämnda drottning). Bestämmelser härom infogades i regeringsformen av samma dag (§ 3) och upprepades såväl i ständernas »förening» 24 mars 1720, varigenomkronan överflyttades till Ulrika Eleonoras gemål Fredrik I, som i regeringsformen 2 maj s å (§ 3). Arvsrätten gällde endast konung Fredriks ättlingar med drottning Ulrika Eleonora, som avled barnlös 1741. Redan under Fredrik I:s regering utkorades ett nytt konungahus genom riksens ständers förening 23 juni 1743, vari ständerna utsåg Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till kungl höghet och efterträdare på den svenska tronen samt »efter honom dess manliga bröst-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=