Kvinnligtronföljd 25 sökas i farhågor för tronanspråk, som kunde komma att ställas från polskt håll. Då Karl IX:s dotter, grevinnan Katarina av Pfalz, som dog 1638, ingått äktenskap med pfalzgreven Johan Kasimir, en furste, som bekände sig till en främmande religion (den reformerta), var Kristina den enda till tronen arvsberättigade medlemmen av konungahuset. Då hon önskade förbli ogift, genomdrev hon vid riksdagen i Stockholm 6 november 1650 en ny arvförening, vari agnatisk tronföljdsrätt tillerkändes Katarinas son Karl Gustaf, vilken 10 mars 1649 hade utsetts till tronföljare, samt dennes efterkommande. En i litteraturen berörd fråga är, huruvida 1604 års tronföljdssystem medgav tronrätt för regerande drottnings avkomma. Berger finner det helt klarlagt, att denna arvförening enbart medgav arvsrätt för prinsessa men ej för hennes barn, även om ständerna hade lämnat vederbörligt samtycke till äktenskapet. Till stöd för sin uppfattning hänvisar författaren till en viss omständighet vid tillkomsten av 1634 års regeringsform. Axel Oxenstiernas utkast till statsförfattning innehöll bl a satsen »Till Sverige är konungen ärfvande, ej väljande». Dessa ord uteslöts emellertid med anledning av rådets hemställan, att det icke vore så avgjort, »att arfföreningen borde förstås äfven om drottningens tillkommande gemål och arfvingar».^® Även Key-Åberg har observerat rådets uttalande att det ej vore avgjort, att arvsrätten sträckte sig till Kristinas gemål och arvingar, samt är därav benägen att draga samma slutsats som tidigare Berger. De »ganska dunkla» bestämmelserna om prinsessas arvsrätt i 1590 och 1604 års arvföreningar skulle sålunda innebära, att enbart prinsessan själv ägde tronrätt. I samband med ständernas tidigare nämnda förklaring 10 mars 1649, varigenom pfalzgreven Karl Gustaf antogs till drottning Kristinas »successor», uppställdes villkoret, att genom detta tronföljarval icke skulle inkräktas på drottningens och hennes avkommas arvsrätt, för den händelse Kristina gifte sig och finge barn.^^ Det anses vara klarlagt, att den kvinnliga arvsrätten härigenom utsträcktes utöver 1604 års arvförening. Huruvida så verkligen var förhållandet förefaller emellertid en aning osäkert. Det enda som med visshet kan fastslås synes vara, att frågan om den arvsrätt som tillkom kvinnlig regents avkomlingar tydligen kunnat vara föremål för delade meningar före 1649 års nyssnämnda beslut. Bestämmelserna omkvinnlig arvsrätt i 1590 och 1604 års dokument ter sig dunkla och ofullständiga. Min uppfattning är, att spörsmålet då knappast blivit grundligt genomtänkt samt att avkomlingarnas arvsrätt avsetts bliva bestämd genom kasuella beslut av ständerna, betingade av omständigheterna Berger, tidigare a.a., s. 11 f. Key-Äberg, tidigare a.a., s. 67 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=