24 Gunnar Bramstång innebar en förnyelse och bekräftelse av 1544 års arvförenings bestämmelser omagnatisk tronföljd för Johan III:s avkomlingar med secundogenitur för brodern hertig Karl och dennes manliga efterkommande. Därest hela manslinjen utginge, skulle tronföljdsrätten emellertid övergå till den »konungadotter, omhon till är, eller ock furstedotter, som då äldst och oförsedd är», dvs till äldsta ogifta kvinna av Vasahuset, Tronföljden blev sålunda nu agnatisk-kognatisk. Den till kvinnor vidgade tronrätten, förestavad av Johan III:s önskemål att dels bekräfta 1544 års arvrikesprinciper samt säkerställa tronföljden, dels förhindra att Sverige i framtiden kunde komma under polskt herravälde (Polen var ett valrike), motiverades av ständerna med att konungen genom sina välgärningar hade räddat landet från brodern Eriks regentskap, hade förbättrat och förökat adeln samt utdelat privilegier. Den kvinnliga arvsrätten infördes sålunda officiellt som en gärd av tacksamhet och erkänsla samt på konungens tillskyndan. Vid konung Sigismunds trontillträde och kröning 1594 åberopades icke 1590 års arvförening utan hänvisades till dess föregångare av 1544. Vasatidens agnatisk-kognatiska tronföljdssystem återupprättades och preciserades emellertid genom den arvförening som antogs vid riksdagen i Norrköping 1604. Arvsrätten till kronan fästes vid Karl IXoch dennes manliga linje med secundogenitur för Johan III:s son hertig Johan, som efter Sigismunds avsättning var den enligt 1590 års arvförening närmaste tronarvingen, men som avsagt sig kronan. För den händelse att även hertig Johans manliga linje utdoge, skulle arvsrätt på vissa angivna villkor inträda för prinsessor av Karl IX:s och nyssnämnde hertigs hus. Skälen till kvinnlig arvsrätt sades vara att förhindra det fördärv och den oenighet somenligt historiens vittnesbörd hade medföljt valkungadömet. I kraft av Norrköpings arvförening 1604, enligt vilken Gustaf II Adolf besteg tronen, blev dennes dotter Kristina tronarvinge. Icke desto mindre lät konungen redan 1627 —året efter hennes födelse —ständerna erkänna henne som sin »rätta arvfurstinna och drottning», för den händelse han ej skulle efterlämna någon äkta son. Sedermera stadfästes Kristinas tronrätt även av 1633 och 1634 års ständer samt i regeringsformen av sistnämnda år, vars ingress bland Gustaf Vasas övriga förtjänster framhöll dennes verk att »i staden för ett bullersampt kongeval med ständernes gode villle författa en ordentlig succession till riket».® Förfarandet med dessa upprepade stadfästelser måste med hänsyn till bestämmelserna i 1604 års arvförening egentligen betraktas som överflödigt, då kvinnlig tronföljd ju härigenom medgavs och manliga tronarvingar saknades, sedan Gustaf II Adolfs yngre broder, hertig Karl Filip, avlidit 1622. En viss förklaring kan emellertid ® Emil Hildebrand, Sveriges Regeringsformer 1634—1S09 samt Konungaförsäkringar 1611—1800 (Sthlm 1891) s. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=