Kvinnligtronföljd är att betrakta närmast somriksföreståndare. Hennes mål att i en bestående union förena de tre nordiska rikena försvårades i hög grad genom de skilda regelsystem som vid denna tid gällde i fråga om förvärv av kronan. Danmark var liksomSverige ett valrike, medan Norge däremot var ett arvrike med viss kvinnlig tronföljd. Genom att under sin livstid låta välja sina söner till efterträdare på tronen förberedde unionskonungarna Kristian I och Hans (som svensk konung även kallad Johan II) i viss mån övergången till Vasatidens arvrike. Kristian II framtvingade 1520 rådets erkännande, att riket borde efter lagen med arvsrätt och icke efter val tillkomma honom såsom ende son till Sveriges siste konung (Hans), varefter den på Brunkeberg församlade menigheten erkände honom såsom Sveriges arvkonung.^ Även en konungs systersöner efterträdde emellertid genom val denne vid två tillfällen i svensk medeltidshistoria, nämligen Birger Jarls son Valdemar (1250—1275) sin morbroder Erik (läspe och halte) XI Eriksson och Albrecht av Mecklenburg (1363—1389) sin morbroder Magnus Eriksson. Nämnas må i sammanhanget även Sten Sture d ä, som, då Karl VIII (Knutsson Bonde) avled, såsom riksföreståndare 1470—1497 och 1501—1503 trädde i spetsen för regeringen. Sten Sture d ä var son till riksrådet och hövitsmannen på Kalmar slott Gustaf Anundsson Sture och konung Karls halvsyster Birgitta Stensdotter (Bielke). Karl X Gustaf (1654—1660) slutligen var systerson till Gustaf II Adolf. Då konung Gustaf I förberedde sitt giftermål och i samband därmed valrikets ersättande med en ärftlig monarki inom Vasaätten, fogade riksrådet år 1526 till regeln om att konungens äldste son skulle ärva kronan en tänkvärd modifikation, nämligen »ther han ther til är tiänlig». I senare diskussioner rörande utformningen av tronföljdssystemsynes tanken på ett dylikt kvalifikationskrav ha övergivits. Genomden arvförening som, föregången av arvhyllningen i Örebro 1540, kom till stånd 13 januari 1544 vid riksdagen i Västerås erhöll Sverige en tronföljdsordning med agnatisk lineal primogenitur. Ständerna »lofvade och svuro» att, så länge Gustaf I:s »konungsliga manskönssläkte och lifsärfhärschaffter för honden och lefvandes äre», dem hålla för sina »rätte, naturlige konunger, furster och herrer», först den äldste och därefter »ifrån linien till linien». Utginge konungaätten på manslinjen, skulle val äga rum. Arvrikets införande i stället för en låt vara de facto stundom modifierad valrikesprincip blev en av hörnstenarna i Vasatidens nya statsbyggnad.^ Västerås arvförening kom att tillämpas endast på Erik XIV, ej på hans son, då 1569 års riksdag »fråndömde» konung Erik och dennes efterkommande rätten till kronan. Den 7 mars 1590 antogs en ny arvförening, som ’ Blomberg, a.a. s. 138. ® Pontus Fahlbeck, Regeringsformen i historisk belysning (Sthlm 1910) s. 38. 23
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=