Birger Bergh 18 (1975, s. 288 f.) nämner en föreställning av Senecas Hercules furens, framförd eller avsedd att framföras av Uppsalastudenter inför änkedrottningen Maria Eleonora och drottning Kristina, låt vara först 1648. Något samband med Stiernhielmskymtar dock inte hos Ståhle, men saken är ändå av intresse. Seneca var mycket omtyckt, läst och spelad i renässansens Europa, och kan man dokumentera en kännedomi Sverige omjust Hercules furens, bör detta rimligtvis ge ökat stöd åt tanken att Stiernhielms läsare har förstått att identifiera Senecacitatet i dikten från 1624. Denna Stiernhielms tidigaste kända dikt röjer inte bara en formellt sett utomordentlig behärskning av det latinska språket. Skalden lyckas också bringa form och innehåll i en ytterst konstfull balans bl.a. genom ordens klangvalörer och genom en raffinerad syntax. »Vällustens ljuva väg går nedför det svagt sluttande berget, och i makligt lopp flyter den frambland lunder, där rika fruktträd står planterade i en underbar ordning». Mollis Voluptatis via Clemente declivis jugo Fluxu levi inter sylvulas Serie arborum mirabili Feraciumapte consitas Delabitur laetissimas. Mot denna suggestivt sövande beskrivning av den behagliga Voluptas kommer så småningom skildringen av vällustens konsekvenser. Det visar sig, som man kunde misstänka, att via Voluptatis leder rakt ner i helvetet, »den förskräckliga Proserpinas boning, där den svarte Cerberus’ käftar öppnar sitt ofantliga gap». Här blir språket genast bistrare och inte alls så mjukt och smekande som nyss: Namque hic specu immenso patet Limen trucis Proserpinae, Furuique fauces Cerberi Immani hiant voragine. 14. Den snillrikhet Stiernhielm lägger i dagen i denna och flera andra latindikter ger honom en särställning bland svenska humanistpoeter. Det har ju skrivits åtskilligt med latinpoesi också i vårt land, särskilt under 1500-, 1600- och 1700-talen, men skall sanningen fram är mycket ekon och efterapningar, ofta är det fråga om rena lån från kanske framför allt Vergilius och Ovidius. Också Stiernhielmlånar då och då, som vi har sett, men han visar samtidigt en självständighet och frihet gentemot sina förebilder som få andra, ja, ibland är han väl närmast egensinnig i sitt sätt att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=