Gösta Åqvist Eftersom det över huvud taget är oklart vilka landskapslagar, som gällde kring åren 1278—1280, så är det mycket vanskligt att bedöma hur de politiska högmålsbrotten skulle behandlas. Även vid antagandet att en del var i kraft så står dock fast att rättsverkningarna ifråga om förbruten egendom var olika efter svealandsrätt och efter götalandsrätt. Att den allmänna tendensen går mot tredelning av egendom är dock påtagligt och det kan vara denna tendens, som förklarar den gåva till Skokloster, som ägde rum 1282. Det förbrutna godset hade Magnus överlämnat till sin bror Bengt, somi sin tur överlämnade denna gåva till klostret. Det är mot bakgrund av dessa omständigheter, som man har att se det brev, som Bengt Birgersson utfärdade samma år.**- Under åberopande av den juliska majestätslagen och den dit hörande lex quisquis förklaras vissa folkungagods förbrutna till kronan. Genom att låta dem gå vidare till Skokloster hade varken kungen, kronan eller kungens broder tillgodogjort sig denna egendom; den hade kommit en själavårdande institution till godo och därmed, förhoppningsvis, tillfredställt såväl Magnus’, Bengts som hustrurnas till de avrättade upprorsmännen intressen och samveten. 216 Liksompå kontinenten kan även i vårt land påvisas kyrkligt ingripande i de högsta statliga angelägenheterna. Kyrkan biträder staten med de sanktioner, som står henne till buds och en samverkan mellan stat och kyrka kan konstateras. Redan fyrtio år före de i vårt land aktuella händelser, som kulminerade i slaget vid Hova, hade kejsar Fredrik II på en hovdag i Mainz utfärdat den stora landsfriden. Skillnaden mellan det världsliga och det kyrkliga förfarandet är främst den att i Sverige föregås de världsliga straffbestämmelserna av påvens och det därav föranledda konciliets exkomniunikationsföreskrifter medan i Mainz’ fridsbestämmelser bådadera ingå i samma dokument och ömsesidigt betinga varandra. Mainzfridens påbud är emellertid av Fredrik givna de consilio et assensn principum tam ecclesiasticorum quam secularium nec non plurimornm nohilinm et aliorum fidelinm imperii^^ varför effekten av föreskrifterna blir minst densamma som när den svenske konungen med rådet utfärdar sina påbud. Denna samverkan mellan världsliga och andliga maktfaktorer i samhället var emellertid inte ny. Tvärtom, den hade redan tidigare fått ett än mer pregnant uttryck i Fredrik II:s lag till förmån för de andliga furstarna 1220,^^ där samverkan mellan andligt och världsligt får en även s*- SD 753. '•** MGH, Leges sectio IV, Constitutiones et acta publica imperatorum et regum, tomus II, Nr. 196, SS. 241—247. Friedrichs II. Mainzer Reichs-Landfriede 1235. B. Lateinische Fassung, in fine. MGH Const. II, Nr. 73, s. 89 ff. Confoederatio principibus ecclesiasticis. cum
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=