Till den svenska regalrättenshistoria fadern Knut jarl var son till Birger Brosa.^® Efter Johan och Birger Filipssons avrättning 1280, hemföll den senates gods i Närke till kronan och det är denna beskrivning över hur godsets gränser eller råmärken går, som utgör innehållet i det brev som uppvisats på tinget i Örebro år 1423. I brevet anges också att det skulle vara utfärdat Tomasdagen eller den 21 december 1282.^*’ På samma sätt som fastigheten i Tiveden förklarades förbruten till kronan gick det med den av bröderna Filipsson disponerade borgen Ymseborg i Västergötland, vilket framgår av att ett laxfiske, som hört till denna besittning av Magnus lämnades somgåva till Gudhems kloster.®® Nu anges även för detta dokument att det skulle vara »understucket» på samma sätt som Helgeandsholmsbeslutet. Att det inte kan härröra sig från Magnus Ladulås’ tid är helt uppenbart men däremot skulle det väl kunna dateras till 1400-talet och alltså vara den handling som uppvisades vid tinget i Örebro 1423. Det borde då också vara samma handling som Joh. Peringsköld angiver i sitt brev till riksarkivets sekreterare Leyonmark den 31 januari 1698 och som Peringsköld åberopar som bevis för att en herredag ägt rum i Stockholm år 1282. Vad som här kan föranleda tveksamhet är Peringskölds meddelande att Magnus förordsakades giöra åtskillnad emellan Folckunge gods och Kronones rätt. Att en sådan skillnad måste göras beror på en olikhet i de för götalandskapen gällande lagarna i förhållande till bestämmelserna i svealandslagarna. När det gällde högmålsbrott såsom uppror mot kungen eller traktande efter hans liv hade västmannalagen och dalalagen inte några bestämmelser alls,®^ medan UL MB 15 pr, SdmL MB 36 pr och HL MB 24 vid brotten att föra avog sköld eller att resa här mot den rätte konungen föreskrev att den brottsliges hela förmögenhet skulle tillfalla kronan utan den treskiftes delning, som föreskrevs i edsöreslagstiftningen. I ögL E 30 som behandlade dessa brott hade emellertid tredelning av förmögenheten föreskrivits utan att man därför hade betraktat brotten som edsöresbrott. Samma är förhållandet enligt VgL II Orb. 1 § 8, där detta brott jämte andra urbotabrott behandlas som edsöresbrott varvid den skyldiges tillgångar går till treskiftes. I den äldre västgötarätten finns inte denna föreskrift och man har alltså anledning antaga att någon tredelning inte här äger rumpå grund av föreskriften i VgL I Orb. § 4. 215 Utredning om släkten av Jakob Koit Aspenäsätten i Äldre svenska frälsesläkter I, häfte 1, s. 8 ff. ** För större tydlighet och bekvämlighet återges noten separat som bilaga 4 vid slutet av denna undersökning. ®® SD 744 och not 80 ovan. Hjärne, Fornsvenska lagstadganden I—III, II Herredråp och avog sköld s. 63. Ingående behandling av majestätsbrotten hos denne författare. 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=