Gösta Åqvist har påpekats är det samma tanke som kommer till uttryck i Gustaf Vasas brev av den 20 april 1542, alltså innan Paine Eriksson skulle ha tagit sin avskrift från biskop Botvids handlingar i Strängnäs 1548 och långt innan han lät offentliggöra sitt fynd år 1587. I en för några år sedan avgjord tvist mellan vissa samebyar och kronan NJA 1981: 1 har konstaterats att 1683 års förordning och påbud angående skogarne och vad därvid iakttagas bör, bygger på Gustaf Vasas brev, som direkt åberopas. Utgången av processen kan i korthet anges så, att den svenska staten äger all mark, som inte bevisligen äges av annan eller andra. Genom 1683 års författning har kronan ansetts ha uttryckligen tillförsäkrat sig en privaträttslig äganderätt, och därmed skulle svensk rätt ha anslutit sig till samma princip, som ovan visats komtill uttryck i dansk rätt i JL III: 61 ca 440 år tidigare. Uppfattningen att de norrländska vidderna skulle vara ingens tillhörighet underkännes alltså. Därmed torde även denna punkt av Helgeandsholmsbeslutet ha visat sig rättsligt bärkraftigt och det torde vara svårt att på sakliga grunder underkänna dokumentens innehåll i detta hänseende. Det har vid åtskilliga tillfällen i den föregående framställningen antytts att det genomgående draget i dokumenten är att tillförsäkra kronan ränta, dvs ökade inkomster. I avsnittet sombehandlar bergverken är det fråga om en ren äganderättsövergång genom att dessa förklaras skola ligga under kronan och »lyda Cronan till». Samma är förhållandet med stubbejorden i avsnitt 5 av den yngre versionen. Även denna jord förklaras skola lyda under kronan. I övriga fall är det fråga om att kronan skall tillförsäkras ränta dvs kvarnar och fiskerier får nyttjas som hittills mot att ränta erlägges till kronan. När det gäller bergverken finns en speciell föreskrift omsådana bergverk som tillhör eller tillhört »folkungarna». Med denna beteckning förstås de mot Bjälbo-ättens kungar fronderande stormannaätter vars ledare 1278 hade sitt hemvist i Uppland och Östergötland.®^ Dessa uppror ändades med dekapitering av många av Bjälboättens motståndare 1251 och 1280. De upproriska stormännens gods indrogs till kronan som förverkade och troligen hörde dit vissa bergverk, särskilt i södra Närke, på gränsen till Tiveden. Bland de s k Peringsköldska avskrifterna, som av Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien deponerats i Riksarkivet, finns de handlingar som återgivits under SD I: 745 i noten å sid. 607. Man har all anledning antaga att den fastighet som där avhandlas måste vara densamma som de upproriska Filipsönerna hade ärvt av sin mor Cecilia Knutsdotter, där Ovan s. 195. Ovan not 84. Se not 29 och s. 187. 214 86
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=