Till den svenska regalrättens historia 213 fiskevatten, av vilka en stor del av befolkningen var för sin utkomst eller sin försörjning beroende. Kort före det i svensk lagstiftningsrätt så betydelsefulla 1280-talet hade Magnus Lagaböte i Norge fått till stånd rikslagstiftning för såväl land som stad genom att lagtingen på Gulatinget 1274, på Frostatinget 1275 och på Eidsivatinget 1277 antagit den lagstiftning, som under kungens ledning hade utarbetats och förelagts tingen under namn av Magnus Lagabötes Landslag. Stadslagen antogs i och av Bergen 1276 och sedermera troligen av Nidaros, Tunsberg och Oslo. Bestämmelserna om allmänningar återges i Landslagen (MLL) VII: 61 och 62 och föreskriver att allmänningar skall vara som »at forno» ha varit och att kungen har rätt att upplåta mark för allmänningens bebyggande och uppodlande. Kungen disponerar alltså över allmänningen och får därför betraktas som dess innehavare som kronans representant. Ordalagen här är nästan desamma som i Frostatingslagen (FrostL XIV: 7 och 8) medan ordalagen i Gulatingslagen (GulL) 145 är något annorlunda men med i stort sett samma innehåll. Att märka är att bestämmelserna gäller såväl hit öfra, alltså det övre eller fjäll och sätrar som hit ytra, eller det yttre, dvs vatten och då särskilt fiskevatten. I Danmark är särskilt bestämmelserna omallmänning i Skånelagen (SkL) av vikt eftersom denna är den äldsta av de danska landskapslagarna. SkL 208 (enligt den av Det danske Sprog- og Litteraturselskab ombesörjda editionen av 1933), (197 i Schlyters edition), avhandlar allmänningsskogarna, medan SkL 211 (200) och 213 (202) behandlar allmänningsvatten. Ingenting säges om äganderätten till dessa allmänningar, som i princip är fria för var och en att nyttja. Lnligt Saxo och Svend Aggesen har emellertid kungen ända sedan Knut den helige på 1000-talet hävdat att han har rätt till allmänningarna.®^ Ln något annorlunda fördelning framgår av Jyske Lov (JL) I: 53, där allmänningens mark tillerkännes kungen medan skogen tillhör bönderna. Kungen skulle alltså ha en egentlig äganderätt till jorden medan bönderna skulle ha en nyttjanderätt till den växande skogen. I fråga om vatten inskränker sig JL i I: 57 till föreskrifter om hur man skall bygga kvarn men säger ingenting om allmänningsvatten. Däremot anges i JL III: 61 ifråga om vrak den viktiga principen att kungen äger alla »forstranda:»®^ och att det som ingen annan äger det äger kungen. 6. I den yngre versionen under punkt 5 finns vidare bestämmelsen om att all stuhhe]ord från skogar och hedar skall lyda under kronan. Som redan Jorgensen, Poul Johs., Dansk Retshistorie, Köpenhamn 1940 s. 186. Omforstrandie se KLNM19, sp. 292.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=