Gösta äqvist känna till, finns som enda dokument de stadgar, som bevarats till eftervärlden. Några protokoll eller liknande anteckningar synes inte ha förts eller ha i varje fall inte bevarats. Förkommer därför ett dokument från ett sådant möte, så föreligger alltså inte något bevis för mötets hållande och vi vet därför inte något därom. Såsom tidigare anförts är och förblir det därför omöjligt att utan vidare tala om förfalskning, när skriftliga utsagor från den ifrågasatta tidpunkten saknas, såvida man inte på andra vägar kan göra troligt att något möte icke har ägt rum. 212 Styffes kritik av Helgeandsholmsdokumenten har, sedan den framfördes 1864, i stort sett godtagits av forskningen. Någon analys av Styffes argumentering synes inte ha ägt rum, trots att forskningen på områden, som har betydelse för bedömningen av spörsmål under 1200-talet har gjort påtagliga framsteg och lämnat nya och viktiga resultat. Det enda undantaget från denna följsamma linje synes mig vara K. G. Westmans undersökning av det s k vattenregalet, framförd särskilt genom hans avhandling Kungsådran i den svenska rätten under medeltiden (Uppsala Universitets Årsskrift 1927: 2). I övrigt har Styffes auktoritet som arkivarie och universitetsbibliotekarie medfört ett nära nog kritiklöst anammande av hans uppfattning av Helgeandsholmsdokumenten som en förfalskning och detta trots att särskilt under stoi'maktstiden och det karolinska enväldets tid doktrinen ganska allmänt ansåg dokumenten ge uttryck för en inomrätten rådande uppfattning. Att vissa av Paine Erikssons samtida såsom Erik Sparre och Hogenskild Bielke anfört mindre vackra karakteristiker å Paine utan att ange några grunder för desamma, säger naturligtvis ingenting i frågan huruvida dokumenten är äkta eller ej. Avunden och förtalet inom de högre kretsarna under denna tid var alltför vanlig för att något avseende skall behöva fästas vid uttalanden av sådant slag. Att vi har haft regalrätter i vårt land är alldeles uppenbart. Frågan borde då snarast ställas när och varför sådan rättsbildning har uppkommit. Även där regalistiska anspråk från statens sida har avvisats eller redan accepterade har upphäfts borde rimligen frågan ha ställts varför de avvisats eller varför de upphäfts. Som redan anförts är gällande gruvlagstiftning det kanske mest flagranta exemplet på en kraftig statlig inskränkning i den traditionella uppfattningen om äganderättens begrepp och de upphävda regalrätterna till skog och jakt visar på förändrad uppfattning om de rättigheter, som brukar betraktas som förenliga med äganderätten. Det har sitt intresse att något granska den rättsuppfattning som kan ha rått i våra grannländer vid denna tid. Särskilt gäller detta Norge, där obebygda landområden i formav fjäll, berg och hedar fanns i mycket stor utsträckning. Därutöver fanns utefter hela kusten stora och rikt givande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=